jag har fått en ängel
En voodoo-ängel. Av en av dom bästa. Nu kommer allting att bli bra.
and we're gonna go go go, we're gonna go go go
Det måste kanske bli ett litet hyllningsinlägg också. Eller ett litet minne. Mitt första BD-minne.
Jag såg Broder Daniel första gången -95 i Karlstad. Min kusin hade slutat 9:an och bob hund skulle spela på nöjesfältet i Karlstad tillsammans med debuterande Broder Daniel. Ungefär 2000 glada skolavslutningsungdomar hade samlats för att se spelningarna. Bob hund började och dom är ju som någon nyss sa alltid bob hund. Broder Daniel skulle gå på efteråt.
Det var nog inte en av deras mest kaotiska spelningar (det finns ju STORIES när det gäller det här bandet), det var väl snarare en ganska normal tidig BD-spelning kan jag tänka. Henrik Berggren låg på scenen i fosterställning skakandes av någon slags spasmer iförd en rosa fjäderboa (och stjärnorna förstås. Redan då satt dom på flera stycken i publiken) och skrek att han ville vara Luke Skywalker och att inget var bra i hans liv och jag visste inte om han var ett geni eller bara fullständigt galen. Det var onekligen en tunn linje. Efter en nästan lite skrämmande halvtimme lämnade dom scenen, som snabbt blev full av röda skolavslutningsrosor. Inga extranummer förstås. Våra nattvandrande föräldrar (som smög utanför staketet och som uppskattade bob hund väldigt mycket) orkade inte höra eländet och begav sig hemåt nästan direkt då spelningen började. Morgonen efteråt var dom upprörda. Första och enda gången som sagt.
Jag och min kusin var snarare helt hänförda. Ingen artist hade talat till oss på det sättet förut. Aldrig hade vi varit med om något som var så skört och så starkt på samma gång. Vi var helt övertygade om Broder Daniels storhet. Idag vet vi ju att det var vi som hade rätt.
För ett år sedan idag gick Broder Daniel i graven. Det bestämdes senare, men det var för ett år sedan det hände. Återigen, det finns väldigt få band som lämnar ett så oerhört stort tomrum efter sig.
Inte ens vi tänkte kanske "Allsång på Skansen" dock under det där första året. Allt kan man ju inte förutspå.
we're brother daniel, we're brother daniel and we bury you
Idag är det såhär. Ni som vet varför vet varför (mina tankar till några av er), och ni andra kan bara njuta av Sveriges, i alla fall under "min" tid, bästa band. Inget annat band i Sverige betyder lika mycket. Ingen bandlogga får indiehjärtat att börja banka lika hårt. Inget annat band fick mina musikälskande föräldrar att rynka på näsan under mina tonår (bara en sån sak, det enda bandet som lät mig göra tonårsrevolution!). Inget annat band personifierar utanförskap och alienation som Broder Daniel gör. Så är det bara.
Därför lyssnar vi på dom, och tänker på dom, idag.
Karin! Karin! Karin!
Okej, några ord om Fever Ray måste det nog bli. Fever Ray är alltså Karin Dreijer från the Knife som släppt en soloskiva alldeles nyss. Var inte så imponerad vid första genomlyssningen, men den växer och växer och växer. Såklart. Det är ju Karin. Vad trodde jag egentligen. Inte så hemskt olikt the Knife, så gillar man dom lär man gilla det här. Det är mörkt, suggestivt och oerhört snyggt. Jävlans bra helt enkelt.
Enligt säkra (?) källor kommer jag vara besatt av Fever Ray inom en snar framtid. Vi får väl se hur det går med det, det finns som sagt en hel del intressant musik att lyssna igenom just nu så jag vet inte om jag har tid med några besattheter direkt. Den här låten har dock gått ganska varm idag. Den som lever får se som man säger. Jag skulle dock verkligen, verkligen vilja se Karin live i vår om det finns möjlighet, så den som också vill det kan anmäla sig i receptionen. Har inte sett henne sen Honey Is Cool, och det är ju länge sen ju. Måste ändras på.
If I Had a Heart
This will never end 'cause I want more
more, give me more, give me more
This will never end 'cause I want more
more, give me more, give me more
If I had a heart I could love you
If I had a voice I would sing
After the night when I wake up
I'll see what tomorrow brings
If I had a voice I would sing
dangling feet from window frame
will they ever ever reach the floor?
more, give me more, give me more
crushed and filled with all I found underneath and inside
just to come around
more, give me more, give me more
If I had a voice I would sing
bob hund
Förresten. Nån som har hört Bob Hunds nya? Hur är den? Finns ju bara en enda låt på spottan. Fortfarande en del brister där. Jag är ju sjukt nyfiken.
du gör sommaren till saknad och sen gör du varje höst till snöstorm på götgatan
Ja, Anna Järvinen blev det! Sitter och lyssnar nu. Väldigt bra låter det. Tyvärr verkar det inte finnas nåt från nya skivan än på youtube, och spotify har den ju inte heller nej. Ni får en till från förra skivan istället.
Idag är de sommartid förresten. Sakta går det framåt.
//jobbar hårt för att folk ska upptäcka Anna
Götgatan
Och jag gick i solen utan att sakna nåt
Och jag gick där mitt i våren den lyckan var kort
För in kom du och var vackrare än vad
jag sedan sett dig vara
Jag låtsas att jag är på väg till dig
och det här, det här är tåget som tar mig hem till dig
Det är okej, jag ska bara vara hos dig
Du behöver inte titta mot mig eller säga någonting stort, nej
Jag tänkte ta och säga någonting till dig
Sluta helst inte titta som du gör på mig
Du verkar kunna göra allting till något,
du gör sommaren till saknad och sen gör du
varje höst till snöstorm på Götgatan
i mig
Jag låtsas att jag är på väg till dig
Och det här, det här är tåget som tar mig hem till dig
Det är okej, jag ska bara vara hos dig
Du behöver inte titta mot mig eller säga någonting stort
Kom hämta mig här dör jag säkert
Snart det måste väl vara uppenbart
Att somligt händer utan att verka väldigt smart
och utan att lämna världen som den var
kom hem, vem ska annars se på mig som att hela världen var vatten bredvid mig
Åh, det är lördagsmorgon och jag är ledig! Känns väldigt skönt måste jag säga. Dock är det ju helt klart läge att inte dra upp persiennerna igen, men det har ni ju redan sett. Fy för den lede säger jag.
Ska trots väderhelvetet in till stan och flanera senare idag, och funderar på om jag inte ska inhandla en skiva (ja, jag köper alltså skivor. I fysisk form ibland, och på nätet ibland. Sån är jag.). Den jag är lite sugen på är Anna Järvinens nya. Det är dock hård svensk konkurrens just nu, med alldeles färska skivor både från Bob Hund och Karin "the Knife" Dreijer (Fever Ray kallar hon sig som soloartist) liggandes i skivaffärerna. Ändå känns valet inte särskilt svårt. Det säger inte så lite om Anna Järvinen faktiskt.
Hennes förra skiva inhandlade jag efter att ha läst att Annika "Säkert/Hello Saferide" Norlin höjde den till skyarna. Jag tyckte kanske inte att den lät så jättespeciell först. När jag lyssnade på den några vändor i iPoden kröp den dock helt under skinnet på mig. Järvinens musik är flyktig och luftig, den låter nästan som små fluffiga, vita sommarmoln i ljudbilden. Texterna är otroligt vackra när man väl hör dom, Anna viskar nästan fram dom till dom vackra arrangemangen. Man märker nästan inte när det händer, men den här skivan kan ta över ens värld, jag lovar. Jag tycker att det kanske är den bästa svenska skivan som släpptes -07 i alla fall, och har ni missat den är det verkligen dags att reparera skadan nu!
Kom Hem
Kom hem nu, jag saknar dig
När alla sändningar har tystats ner igen
Kom hem, vem ska annars se på mig som att hela världen var vatten bredvid mig?
Kom hem
Här är du alltid
Här är du alltid oavsett vem du är
Bara min
Hos mig är du märklig
Hos mig är du verkligen
Hos mig är du overkligt fin
Kom hem
Istället för inte
Var där jag är
Istället för att inte vara det
Kom hem
Här är du alltid
Här är du alltid oavsett vem du är
Bara min
Hos mig är du märklig
Hos mig är du verkligen
Hos mig är du overkligt fin
jag SA ju att jag skulle kunna lägga ut hela citronskivan ju
Det här är lätt en av mina absoluta klubbfavoriter. Ever.
Ni behöver inte texten, den är bara flum i alla fall. Ni behöver bara dansa, dansa, dansa. :)
tell me lies, tell me sweet little lies
Kom på att jag glömt att berätta att ryktet om Stone Roses återförening var väldigt överdrivet. Inget på gång alltså. Verkar inte som om det någonsin kommer att bli det heller. Vet inte om jag ska vara glad eller besviken över det. Det där med återföreningar som sagt, det blir ju väldigt, väldigt sällan som det var en gång hur mycket man än önskar att det skulle bli det.
Vet dock nu att jag slipper ta mig till England i sommar. Det hade varit helt nödvändigt om det hade varit sant.
tillbaka till rötterna
Fick just en helt ny respekt för alla modebloggare. Fattar inte hur dom lyckas med alla "dagens-outfit". Det är ju skitsvårt att ta kort på sig själv!!
Det här är i alla fall min nya frisyr. Den sluttar liksom framåt också. Och så kan man rufsa till den baktill. Bara stjärnorna under ögonen som fattas helt enkelt.
alltså
Det här med snön. Den är ju tillbaka nu. I morse när jag promenerade till Telefonplan så kändes det som om jag var i fjällen. Snön dansade sådär över vägen också, som den gör i fjällen. När jag på eftermiddagen promenerade "löpande-bandet-promenaden" från utbildningsfabriken i Frescati kändes det helt annorlunda. Då kändes det som att vara på kalfjället i full snöstorm. Detta är alltså INTE okej. Inte alls faktiskt.
För övrigt så har jag dansat flamenco i kväll. Jag brukar göra det på tisdagarna. Det är riktigt kul (och SNYGGT, kanske en av världens allra snyggaste danser kan jag avslöja. När någon annan än jag dansar den då.), men SJUKT tåovänligt. Förra veckan rök höger stortånagel. Det är bara en tidsfråga innan det blir fler. Jag tycker inte det gör så mycket. Så länge jag har själva tårna i behåll så känner jag mig lyckad om jag ska vara ärlig. Det känns inte helt säkert att man kommer ha det så länge till.
(Snygg men lite seg inledning här. Inget att tappa tånaglar över. Den tåovänliga flamencon börjar vid 1.49. Förtydligar också att musiken inte är flamenco alls faktiskt.)
en erfarenhet rikare
Skillnader mellan att gå på "mogenkonsert" och på "vanlig konsert":
- Publiken framför scenen sitter ner. På stolar. Ingen ståplats alltså.
- Publiken känner inte igen låtarna förrän halvvägs in i första versen, trots att föremålet på scenen är en uppenbar idol. Vet inte om det är minnet eller hörseln som spökar.
- NÄR publiken väl känner igen låten låter dom artisten förstå det genom en sansad applåd snarare än ett vrålskrik.
- Publiken sjunger inte med i texterna. Aldrig någonsin.
- Publiken tycker att det är " sånt drag!" när det klappas i takt
Annars var allt ungefär som vanligt, t.o.m. mobilkamerorna var uppe i luften, precis som vanligt. Det är någonting väldigt, väldigt charmigt med människor som är 50+ och som ändå sitter och zoomar och spelar in halva låtar med taskigt ljud och bild precis som värsta tonåringarna. Undrar vad dom gör med filmerna sen. Visar på nästa fredagsmiddag med kollegorna kanske. Eller så lägger dom upp det på youtube.
God only knows. Jag har hur som helst stött på en helt annan konsertkultur i kväll. Jag som trodde jag var veteran.
//Fan
you don't need a weather man to know which way the wind blows
Idag ska jag till Globen och se Bob Dylan. Min kära mor fick det i disputationspresent, och idag är det dags. Det är inte första gången jag får tillfälle att se denna legend livs levande dock. Två gånger tidigare har våra vägar korsats, en gång på Lollipopfestivalen och en gång på Roskildefestivalen. Båda gångerna utnyttjade han sin legendstatus till att låta sina spelningar vara i över tre timmar, vilket båda gångerna (förstås) satte hela festivalschemat ur spel. Om ni inte skulle ha varit på festival så funkar det nämligen oftast så att det inte kan pågå spelningar på de största scenerna samtidigt då de i sådana fall skulle störa varandra. Artisten som skulle på efter Bob Dylan fick alltså vackert stå och vänta. Den festivalarrangör som slänger Bob Dylan av scenen har inte sett dagens ljus än är jag rätt övertygad om, och följaktligen fick han stå kvar så länge han behagade.
Snällt, kan man ju tycka. Han ger lite extra av sig själv, kan man ju tycka. Och så skulle det ju kunna vara, om han nu hade varit något att stå och lyssna på i tre timmar. Missförstå mig rätt, han ÄR en levande legend och han har skrivit SJUKT många fantastiska låtar, men han är inte så där väldigt...variationsrik. Tre timmar är låååång tid. Jag hade vid båda dessa tillfällen en rätt stark känsla av att det nästan enbart var Bob Dylan själv som tyckte att tre timmars konsert var en kul idé.
På en festival kan man ju ändå ta en promenad, ta en öl, prata skit med någon, strunta i Dylan och ta sig till campingen, men på Globen sitter man FAST. Jag hoppas han har bråttom någonstans i kväll.
(Men. Han har ju gjort en del fantastiska låtar. Som sagt.)
we're gonna dance with the devil tonight
Det är så s j u k t skönt att vara hemma just nu måste jag säga. Jag har tillbringat helgen på mitt jobb, och även om det är ett roligt jobb så är det ibland också ganska galet. Jag behöver inte gå in mer på det, men skönt att vara hemma är det.
Är så trött att jag inte orkar lyssna på annat än lugn musik i kväll. Har främst fastnat i en alldeles speciell liten skiva. Han heter Oskar Humlebo men kallar sig Moto Boy (efter Coppola-filmen Rumble Fish fick jag lära mig när jag läste DN i dag). Dom av er som av någon anledning inte vetat vem han är kanske fick reda på det förra lördagen när han tydligen uppträdde i den där festivalen som sänds på SVT ni vet. Han sjöng då förra årets vinnarlåt, Hero. Riktigt bra gjorde han det också. Fast om man frågar mig gör han det mesta han försöker sig på att göra rätt bra.
Moto Boys musik är vacker på ett sätt som är lite ovanligt. Ibland är beröringspunkterna med klassisk musik fler än beröringspunkterna med popmusik. Det låter också väldigt mycket som Twin Peaks, det är lite samma stämning. Hårt och sorgligt på samma gång. Oerhört rogivande, men med djupa, svarta skuggor och därför oroande på samma gång. Som att det lurar någonting bakom den skenbart lugna fasaden. Jag älskar band som får musik att låta så.
Ride My Wild Heart
I spy with my black eye
A vicious world and a vicious ride
We're gonna dance with the devil tonight
Shaky shake in the pale moonlight
And if you ever get hopelessly poor
Even if you lose it all
I just know I'm gonna love you more
I just know I'm gonna love you more
Ride my wild heart
You can take it anywhere you want
Ride my wild heart
Nothing ever gonna keep us apart
Ride my wild heart
There's a million things that I shouldn't do
Stay out of trouble keep my head out of the blue
I wanna do them all with you
I wanna do them all with you
fotnot
Jag har ju förresten inte bara köpt EN skiva. Blev lite förblindad av kärlek till den nedanstående bara. Jag håller även på att lyssna in mig på Pete Dohertys nya, och tycker att den också låter riktigt bra. Sen har jag lagt vantarna på Frida Hyvönens senaste (lite sent, jag vet). Återkommer säkert med någon slags omdöme om dessa två.
Men idag: Emil! Lyssna!
I was going so low that I was going to give up
Jag har köpt en ny skiva! Och den är smashing! Loney Dear är ett alias för den svenska killen Emil Svanängen, och han har släppt en del utanför den stora skivbolagsvärlden så han är ingalunda en nykomling i branschen. Jag tror att det är så att skivan Dear John är hans andra på ett riktigt bolag, och den är som sagt alldeles, alldeles...alldeles underbar!
Jag såg Loney Dear som förband till Joan As Police Woman i London förra sommaren. En riktigt trevlig liten spelning var det, även om jag inte hörde det jag hör när jag lyssnar på den här skivan. Vi tyckte nog mest det var kul att av en slump stöta på ett svenskt band i den engelska huvudstaden, och lyssnade kanske inte så noga. Det är ju sådär det är ibland med förband. Nu ångrar jag mig faktiskt lite. Blir liiiite sugen på att bege mig till Debaser Medis den 28/3 för att kolla in honom lite mer aktivt. Den som får lust att göra detsamma kan ju höra av sig! ;)
*skivan är för ny så texten finns inte upplagd än*
jag vill, jag vill, jag vill vara en dörr
Just "I wanna be adored" är förresten föremål för en sån där rolig felsjungning. Jag såg den för rätt många år sen på en engelsk hemsida. Det var någon tjej som inte hörde vad dom sjöng, hon tyckte precis att det lät som "I wanna be a door". Fair enough, det låter ju faktiskt typ likadant. Så länge man inte tänker på innebörden då. Men det bekymrade faktiskt även tjejen ifråga, som inte för sitt liv kunde begripa varför killen som sjöng ville vara en dörr. Hon funderade på saken både länge och väl, tills hon en dag kom på det: "Ahaaaa, han vill vara med i the Doors!"
Japp. Så kan man alltså också tolka den. Själv funderar jag mest över vad hon trodde att han sjöng när han kommer till stycket med "you adore me". Jag är inte den som är den dock, hon hade säkert nån kreativ förklaring på det också.
Upptäckte häromdagen att tjejen inte är den enda som hört fel i den här låten, felhörningen finns även med på den svenska sidan www.saltmannen.se. Den sidan rekommenderas för övrigt varmt om man vill ha ett gott skratt.
the...THIRD coming?
Idag skriver Aftonbladet att the Stone Roses ska återförenas och bege sig ut på en sommarturné. Tyvärr tänkte dom tydligen enbart hålla sig i hemlandet. Jag hade nog haft riktigt svårt att hålla mig från en Sverige-spelning annars måste jag säga.
Jag har ju skrivit om the Stone Roses tidigare. Det är ju dom, dom med den perfekta pop-citron-skivan som får mig att tänka på tonårskärlek och sol i sinne. Jag är väl egentligen verkligen inget fan av att artister återförenas och åker ut och drar publik på gamla meriter, men på något sätt känns det ok när det gäller rosorna. Kanske för att jag fortfarande inte känner att dom har någon naturlig efterträdare. Kanske för att Ian Brown fortfarande är bland det coolaste jag sett på en scen, ever.
Jag har nämligen redan sett the Stone Roses. 1995, på Lollipopfestivalen ute i Tullinge. Jag är faktiskt en av dom få jag känner som har sett dom (förutom ni som är äldre då, ni räknas inte), och det är en av mina snyggaste konsertmeriter. Dom skulle gå på scenen sist på kvällen (runt 24.00 om jag inte minns galet), dom var typ 50 minuter försenade och den berusade publiken hade lätt kunnat tröttna och fortsatt natten med att festa istället för att stå framför en scen i kylan och vänta på några dryga brittiska popsnören som inte behagade att ha koll på klockan. Det gjorde dock inte publiken. Till tonerna av den stackars utskickade killen som satt och slog på baskaggen på trumman under precis alla dom 50 minutrarna sjöng publiken istället allsång när väntan började bli lång. "I wanna be adored" sjöng dom, helt unisont med varenda ton på rätt plats. Om och om igen. Dom sjöng ända tills baskaggekillen slutade slå på trumman, lämnade scenen och ambient-introt till The Second Coming sattes på i högtalarna. Dom sjöng ända tills Ian Brown gled in på scenen, högtalarna tystades ner igen och Mani började spela det där magiska introt. I wanna be adored. Då slutade dom sjunga. Då grät dom istället, dom vuxna karlarna. Och Ian Brown gled runt på scenen med en pondus som borde få Liam Gallagher gråtfärdig han med.
Inte lät det egentligen något vidare, men det är någonting alldeles magiskt över the Stone Roses. Ja, förutom det lilla pärlband av perfekta poplåtar dom har att servera då. Jag vet inte om jag kan sätta fingret på exakt vad det är, och exakt vad som hände den där natten. Är bara avundsjuk på dom engelsmän som kanske får chansen i sommar igen.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article4670257.ab
I Wanna Be Adored
I don't have to sell my soul
He's already in me
I don't need to sell my soul
He's already in me
I wanna be adored
I wanna be adored
I don't have to sell my soul
He's already in me
I don't need to sell my soul
He's already in me
I wanna be adored
I wanna be adored
Adored
I wanna be adored
You adore me
You adore me
You adore me
I wanna, I wanna, I wanna be adored
nästan overkligt
Se där ja. Nu börjar det ju nästan likna nåt. Nu vill vi inte ha någon mer snö på åtminstone ett par år eller så.
...och julen varar fram till påska
Såg precis en granne ute på gatan i full färd med att försöka få ner en julgran i en svart sopsäck. Ja, det är kanske dags nu. Kul att veta att det finns bokstavstroende, även när det kommer till julsånger.
//ateist
we won't die of devotion, understand we can never belong
Blev påmind av en vänlig själ (tack! igen) om vad jag ska göra när jag är ledsen istället för att lyssna på depp-spellistor. Jag ska ju lyssna på Manics ju. Det borde ni också göra tycker jag nog. Ni får lyssna på en låt från tiden när dom ännu var unga och arga (och SNYGGA), det ger mest energi.
Den här låten finns med på Manics debutskiva, men den här versionen är ännu äldre och släpptes på det hippa indie-bolaget Heavenly (hem åt bl.a. Saint Etienne) som var dom enda som vågade ge Manic Street Preachers en chans när alla andra skrattade. Tack som fan för det Heavenly får man väl säga. När dom väl hade vågat var ju dom fega storbolagen inte sena att hoppa på, och debutskivan släpptes senare på Columbia.
Jag tycker verkligen att det här är världens coolaste band (och för dom som tycker att dom bara rippar the Clash/New York Dolls whatever, se nedanstående inlägg om Gene & the Smiths). Det är så mycket hjärta och hjärna i det här bandet så att det nästan var tvunget att implodera till slut. Och det gjorde det ju, på det allra sorgligaste sättet. Dom som blev kvar har ju dock inte kastat in handduken för det, och det kan man ju alltid lära sig något av. Det har jag gjort många gånger. Idag var det dags igen.
You Love Us
We are not your sinners, our voices are for real
We realised and won't be mourned, we gonna burn your deathmask uniforms
We won't die of devotion, understand we can never belong
Throw some acid into your face, pollute your mineral water with a strychnine taste
You Love Us...
'Til I see love in statues, your lessons drill inherited sin
Parliament's a fake life saver, you better wake up and smell the real flavour
You love us like a holocaust, same marketing problem as E.S.T.
You love us like a holocaust, same marketing problem as E.S.T.
You love us...
I'll be watching you
En sak man kan göra när humöret inte är på topp är att storstäda. Det har jag gjort. Aslan såg det till slut som sin uppgift att se till att matte inte gjorde sig av med hela soffan på kuppen.
jag säger som det är att allt är sådär, bara sådär, sådär som det är såhärårs, så blir det inte bättre så lägger jag ner, så är det
Nej. Humöret är inte riktigt här just nu. Vet inte vad jag ska säga om det. Markus får säga det istället.
Eftersom jag ändå inte vill lämna er alldeles high and dry så får ni här en spotify-lista. Den är skitbra, och jag ska lyssna på den på repeat från och med exakt nu.
Så. Imorgon är det en ny vecka. Tur det.
det här är det inget ljud till...
...och det är frågan om ni ska vara glada eller ledsna över det. Ni får gissa. Kul var det i alla fall. Förra fredagen: Glasvegas. Den här fredagen: Vi själva!
Jag skulle säga att vi gick vinnande ur matchen.
På bilden är det Elin och Lisa som ger hals. Mycket vackert var det. Ni får ta mig på orden helt enkelt.
PS.
Det är verkligen inget fel på the Smiths, och jag håller verkligen med om att Gene är uppenbart inspirerade av Moz och gänget. Det jag menar är att teens behöver band som finns här och nu. Dessutom var det just Gene som ledde mig till the Smiths, och det är ju så riktigt bra musik funkar, som referenser i en avhandling ungefär. "Ah, gillar du oss, men lyssna då på det här, det får oss att gå bananas och det kommer funka för dig med". Så.
Eller för den delen: "Ah, gillar du oss, men LÄS då det här". Gene fick mig att upptäcka Oscar Wilde också. Inte så illa pinkat.
DS.
I was having the time of my life, so why did you have to die?
Nej, jag MÅSTE lägga upp en till. Jag glömde ju LÅTEN med Gene, den som förärades allra flest tårar i det gamla flickrummet. Det här kommer ni förstå när ni lyssnar. Och läser texten. Det måste ni. Martin Rossiter lämnar i texten ut sitt allra innersta i ett brev om och till en vän som man får förmoda har tagit sitt liv. Det är fullkomligt naket, han blottar både avgrundsdjup skuld och den allra svartaste sorgen på bara några få meningar. Han säger så otroligt mycket på så få ord att jag önskar att jag bara hade en fjärdedel av hans begåvning när jag lyssnar.
Fattar inte hur jag kunde glömma den här. Så kan det gå när man har varit ifrån ett band för länge. Fy på mig.
Trevlig helg på er, nu ska jag dricka vin! :)
London, Can You Wait?
My kith an kin
I have sinned
I didn't hear the siren, or see him giving in
My kith and kin
Oh I have sinned
Again
And he said:
"London can you wait?
For all the things I've got to say
How long can you wait?"
My kith and kin
Oh I have sinned
The alarm rang loud, the lights were on, I didn't see a thing
My kith and kin
Death just walked in
Again
And he said:
"London can you wait?
For all the things that I must say
How long can you wait?
Oh how long?"
I was having the time of my life
So why did you have to die?
I'm lost, again..
I'm lost again
I'm lost again
I am lost again
you, I wanted to be there with you, for I can only be normal with you
Tadaaaa!
Vinnaren bland bortglömda britpop-artister är härmed utsedd, och dom som tar hem den åtråvärda utmärkelsen är (trumvirvlar och fanfarer): GENE!
Just det ja, dom hade ni helt glömt, men se DET borde ni inte ha gjort. Grävde fram mina gamla Gene-album, och dom håller alldeles utmärkt fortfarande. Melodierna gör fortfarande att det antingen rycker i benen eller tränger i tårkanalen, och texterna är fortfarande både vasst politiska och skört hjärtekrossade på samma gång.
Vet inte riktigt vad som gör att Gene inte har framkallar samma skälvande nostalgiblick hos gamla indiepopfans som giganterna Blur, Suede och Pulp faktiskt. Dom har i och för sig inte levererat över tid på samma sätt som ovanstående, men debuten (från 1995) är fullständigt lysande. Inte en enda dålig låt om man frågar mig. Lägger man sen till singlarna som släpptes INNAN debuten så har man ju en liten guldgruva att plocka av minsann.
Många recensenter hängde upp sig på att Gene skulle likna the Smiths när det begav sig. Som ung liten popflicka togs man inte helt på allvar av det äldre popgardet när man älskade Gene, det dom gjorde var ju redan gjort. Jag tycker det är pomusikens mest uttjatade klyscha. Varje band som får små tonårsflickor att älska gör någonting nytt. När jag lyssnade på dom här skivorna nu i dagarna satt texterna som infogade inuti ryggmärgen trots att jag säkert inte hört låtarna på 10 år, och ett band som gör ett sådant intryck gör någonting nytt. Fuck dom som försöker säga något annat. Låt INGEN av oss gamlingar säga något annat, hör ni det alla kids!
Att välja en låt av Gene att lägga upp var en omöjlighet. Skulle verkligen kunna ha lagt upp hela skivan. Det blir två. Ni får också självklart en länk till hela debuten + två klassiska singlar och en b-sida på Spotify.
Bara en sak till. Crescendot på Olympian. My God. Enbart det är en motivering till varför jag valt just dom.
Olympian
Give me something I can hold
And with that something I will grow
Make me crazy with your arms
It's all gone hazy, it's all gone wrong
How can you decline such grand designs?
And I'm flattered that you thought, I make a good reward
Olympian, framed by God
So bring me water to cool off
How can you decline such grand designs?
And I'm flattered that you thought I make a good reward, but
How can you survive my blatant lies?
And I'm flattered that you thought, so come taste this good reward
Formidable and not afraid
Of the next world, just delayed
You, I
I wanted to be there with you
For I can only be normal with you
I, I've given my all for you
You, I
I wanted to be there with you
For I can only be normal with you
I, I'm taking your life for you
Olympian, framed by God
Whenever it blows, you'll be gone
Haunted by you
I cross the road and I hide
Just to avoid the times
When you stood at my side, so battered by the tide
A wreck exposed at my door
My eyes they cannot lie
So get up from the floor, for you, you've had your time
Your chance has gone, you're not so strong
Your tounge, they cannot harm me now
With all the things that I've said
I'm still haunted by you
In every town, in every place, you're waiting
And on my tounge lies disgrace
I'm still haunted by you
Yes you, you're in my way
he's not a prince, he's not a king, she's not a work of art or anything
Dags att börja runda av britpop-temat. Det har verkligen varit sjukt kul att rota bakåt i tiden. I nästa inlägg kommer jag att avslöja det som jag tycker är det bästa av det jag återfann. Först kommer dock detta.
Sleeper gjorde sig berömda genom att sjunga om oralsex om jag inte minns fel. VÄLDIGT kontroversiellt kanske ni tycker, men minns då att Louise Wener är kvinna och detta var innan Sex and the City. Blev lite uppståndelse alltså (hon fick i alla fall prata om det i ALLA intervjuer), även om det är svårt att föreställa sig. Fast kanske mest i konservativa Storbritannien. Här i Sverige har vi ju länge förstått att även kvinnor har sexuella behov.
//slår mig för bröstet
PS. Förresten. Det här är inte DEN låten. Nu blev ni allt lite besvikna va. DS.
Inbetweener
She's shopping for kicks, got the weekend to get through
Keeping the rain of her saturday hairdo
She stops for a coffee, she smiles at the waiter
He winks at his friends and they laugh at her later
He's cleaning his car on his pebbledash driveway
New charmois leather he got for his birthday
He reads Harold Robbins, flirts with his neighbour
Ignores her at breakfast, he's reading the paper
He dreams of a roller, she dreams of a fast getaway
He's not a prince, he's not a king
She's not a work of art or anything
It makes no sense another year, what kind of A to Z would get you here
He's nothing special, she's not too smart
He studies fashion, she studies art
I thought I told you right from the start
You were just my inbetween, just my inbetween
You're such an inbetweener
She went to the dream boys , got tickets from Keith Prowse
She cancelled his lifelong subscription to Penthouse
She goes round the corner, she sees Harry Conway
She says to herself that she'll leave him on monday
Now it's much too long to ask me where I've been
You were just my inbetweener
talking too long as the night came on, it was the best time of my life
En liten tonårsromans i låtförpackning serverar vi här. Man kan nästan känna handsvetten, det bultande hjärtat och darrningarna, man kan nästan höra stammandet. Tänk att kunna få ner det i en låt, den där första, största kärleken. Dom där stora, stora orden, som på ett sätt aldrig blir så stora igen, någonsin. Dessutom har dom fått till den sursöta nostalgin av att sitta och se tillbaka på den. Helt lovely. Den här ska dom ha cred för, pojkarna i Ash.
Supersöta Ash är förvisso från Irland men från det nordliga lilla hörnet som hör till Storbritannien, så nog räknas dom till britpopen alltid. Åtminstone debutskivan. Enligt wiki har dom tydligen rockat till sig på äldre dar. Dock inget jag vet nåt om, här i Svea Rike har dom varit historia ett tag. I övriga världen släppte dom tydligen senaste albumet -07. Jaja, där ser man. Alldeles oavsett om man bryr sig om Ash vara eller icke vara så ska dom dock fortfarande ha en hel massa cred för den här låten. Tycker jag.
Oh Yeah
Oh yeah she was taking me over
Oh yeah it was the start of the summer
On warm June evenings she would come to my house
Still in her school skirt and her summer blouse
Talking too long as the night came on
It was the best time of my life
Her bee stung lips, kisses sweeter than wine
The things she whispered with breathless sighs
The summer air was soft and warm
Her eyes were making silent demands
And as her hair came undone in my hands
Oh yeah she was taking me over
Oh yeah it was the start of the summer
Driving her home after midnight
I felt so good, everything was alright
Her thoughts seemed so lost in the night sky
I remember everything
I don't know why these things ever end
I sometimes wish it was that summer again
I still see her in my sleep
And hear the sighing of the summer wind
Still I don't regret one thing
snowed under
Och förresten. GE dig nu vädret, det är inte roligt längre. Du har iiiiiingen humor.
//surar
sail away with me, what will be will be
Idag har jag tillbringat några timmar med den här skönheten. Det är sånt man gör när man går på lärarutbildningen. Och ja, det är alltså matematik jag läser ja.
Nästa vecka ska vi få låna lite barn (=försöksdjur) och ta med oss till Vasamuseet för att där hålla två lektioner i matematikens ädla konst. Då vi är en hel klass där från lärarutbildningen samtidigt, och vi ska ha c:a 5-10 barn per student, kommer det i runda slängar rusa runt 150 barn där inne. Hoppas verkligen skeppet står kvar efteråt. Känns som om det kan bli dyrt annars.
Idag har vi alltså undersökt hela museet, hittat varenda skrymsle och vrå för att undvika att vi råkar tappa bort nån unge när vi väl är där. Det känns nämligen som att det vore värre än dyrt.
//ansvarsfull blivande lärare
lite sen
Har upptäckt en sak. Ni vet det säkert redan, men jag säger det ändå IFALL någon nu skulle vara lika sen som jag. När ni tittat klart på ett youtube-klipp så kommer det en liten rad i nederkanten med tips på flera liknande klipp. Tryck på ett av dom så kommer det en NY video. Trolleri trollera.
//numera upplyst
we are young, we get by, can't go mad, ain't got time
Okej okej, nu vet jag ju vad Ride gjorde för nån slags musik. Shoegazing är det ju det kallas. Ni vet, dom där bleka, magra, introverta indiekillarna som står på scenen med en gitarr och för oljud och aldrig lyfter blicken från sina skor. Sånna är dom ju. Det kanske ni såg förresten.
Åter till brit-popen då. Några till ska vi allt ta innan vi överger tonårsnostalgin. Nästa band på tur är alive and kicking och still going strong kan man säga, dom släppte en skiva så sent som förra året. Bra är den också. Men låten vi ska ägna oss åt nu är lite äldre, från år 1995 närmare bestämt. En riktig energikick är den också. En av dom gladare låtarna från det året vad jag minns, 1995 var nämligen året när Sverige bjöd på depp-debutanter som Broder Daniel och Yvonne. Inget att dra på munnen åt direkt. Men ibland måste man ju faktiskt vara glad också. Då kunde man lyssna på den här.
Alright
We are young, we run green, keep our teeth nice and clean
See our friends, see the sights, feel alright
We wake up, we go out, smoke a fag, put it out
See our friends, see the sights, feel alright
Are we like you? I can't be sure
Of the scene as she turns, we are strange in our worlds
But we are young, we get by, can't go mad, ain't got time
Sleep around if we like, but we're alright
Got some cash, bought some wheels, took it out, 'cross the fields
Lost control, hit a wall, but we're alright
I don't care about the truth
Känner att det är dags för något riktigt, riktigt bra nu. Det här hörde nog inte riktigt till brit-pop-vågen egentligen, men det ÄR brittiskt, det ÄR pop och det är definitivt indie, så det får vara med. På sätt och vis kanske det är lite starten för brit-popen. Dessutom spelar väl Andy Bell i Oasis nuförtiden (HUGE nedköp om ni frågar mig), så dom kvalar in tycker jag allt.
Det här är så sjukt magiskt att jag typ dör av avundsjuka när jag kollar på videon för att jag inte är där och för att det inte är nu. Helt lysande. SÅ ska en entré göras. SÅ ska en publik skrika. SÅ ska spacade gitarrer föra bort en från allt som kallas verklighet.
Klassiskt är väl det enda ord jag får i huvudet. Kan inte sluta titta. Jag gillar verkligen gammal knark-indie utan nån vidare substans i texterna (för kom igen, nåt hade dom ju tagit när dom skrev den här) verkar det som trots allt.
//inte alltid så pretentiös
Leave them all behind
Wheels turning around
Into alien grounds
Pass through different times
Leave them all behind
Just to see
We've got so far to go
Until we get there
Just let it flow
Colours shining clear
Fading into night
Our grasp is broken
There's nothing we can do
I don't care about the colours
I don't care about the light
I don't care about the truth
if you've done all there is to do, ain't nothing left for you
Sitter och nattvakar. Är lite sömnlös av olika orsaker. Blir det ibland. Youtube gör det hela i alla fall lite roligare. Passar på att slänga in en till gammal låt. Jag fastnade aldrig helt för Cast, tyckte dom var lite väl mycket Oasis utan att direkt tillföra något. Hade rätt många vänner som gillade dom dock. Den här låten har jag i alla fall minnen till. Rätt fin är den faktiskt, även om jag inte tycker den kan mäta sig med typ Embrace. Så Moa, det här var alltså inte det som var bättre än Kula Shaker, det kommer mera, jag lovar! ;)
Tyckte den hemgjorda videon här var rätt fin också. En liten genomgång av 1900-talet är ju aldrig fel såhär på nattkröken.
Walk away
If you've heard all they've got to say
You looked but turned away
Just walk away, walk away
If you've said all you've got to say
Now the words just slip away
Just walk away, walk away, walk away
That's what they say, what they say, what they say
You gotta walk away
If you've played all the games they've played
You played them yesterday
Just walk away, walk away
If you've been where they wanna go, seen all they've got to show
Just walk away, walk away, walk away
That's what they say, what they say, what they say
You gotta walk away
And now you must believe me, you'll never lose your dream
So now you must believe me, we'll never lose our dreams
If you proved all there is to prove, got nothing left to lose
Just walk away, walk away
If you've done all there is to do, ain't nothing left for you
Just walk away, walk away, walk away
That's what they say, what they say, what they say
Walk away, walk away, walk away
That's what they say, what they say, what they say
You gotta walk away today
nej, det blir inget citat ur den här texten. punkt.
Ja, såhär kunde brit-popen också låta, när den parades med östliga influenser. Kula Shaker blev kanske aldrig helt tagna på allvar. Jag gillade dom faktiskt riktigt mycket. Tror jag var och såg dom vid ett par tillfällen i alla fall. Dom gjorde ju inte HELT samma sak som alla andra, och det straffar sig kanske alltid lite. In i leden med er bara!
La in deras album i iTunes häromsistens, och flera låtar är ju fortfarande helt ok. Särskilt hitsen. Det här är ju en av dom. Minns ni? Och när vi ändå är inne på gammalt indieskvaller, gifte sig sångaren med en indiska och flyttade dit eller hur var det?
den som söker han finner
Ja, den FANNS ju med bas. Är tvungen att lägga upp den också, den är ju så mycket coolare MED bas. Nu kan ni ju lyssna och höra varför man ska ha med en bas.
Men det var ju ändå tur att jag inte hittade den här från början, då hade ni ju inte fått se Justine. Inget ont som...
who wants a life anyway?
Äsch, struntar i snön och tar en låt istället. Jag sa ju att jag inte skulle ta dom allra mest självklara brit-pop-banden, det är så mycket roligare att rota fram saker ur glömskans dunkel. Inga Blur eller Suede förmodligen alltså, men det betyder ju inte att man kan inte kan ta deras tjej. Justine Frischmann, sångerska i Elastica lyckades nämligen konststycket med att lämna Brett Anderson för Damon Albarn eller om det nu var tvärtom, minns inte riktigt. Rätt ok pojkvänsfacit. Rätt impad var man som 16-åring.
Underligt nog är det ingen bas i det här youtubeklippet. Finns förstås inte på spotify heller (förvånad någon?). Ni får använda er föreställningsfömåga, det finns alltså en bas i låten egentligen.
Connection
Riding on any wave
There is the luck you crave
They don't believe it now
They just think it's stupid
So got anything?
Anyone could have done
Who would have cared at all, not you
Another heart has made the trade
Forget it, forget it, forget it
And I don't understand how a heart is a spade
But somehow the vital connection is made
Riding on anything
Anything's good enough
Who would have thought it of someone like you
Just as they brought me round
Now that they brought you down
Roundabout and roundabout
Who wants a life anyway?
Another heart has made the grade
Forget it, forget it, forget it
I don't understand how the last card is played
But somehow the vital connection is made
men vad i....
Utsikt från fönster i min trappuppgång. Jag är i tryggt förvar inomhus alltså. Ut kan man ju inte gå.
//Drar täcket över huvudet
and all my weakness is none of your business
Vi måste ju ta en till innan det blir mitt i natten tycker jag allt. Det här temat är ju mitt favvo-tema, det är ju själva vaggan till min musiksmak vi pratar om. Allt är man ju inte stolt över, men det för med sig extremt mycket minnen när jag lyssnar på dom här låtarna. Kan fastna på youtube i timmar när jag sitter och letar gamla brit-pop-hits. Wonderful!
Här kommer en riktig indie-power-ballad. Egentligen kan jag inte välja en förresten, det här bandet har gjort två som ligger mig varmt om hjärtat. Dessa låtar hör till dom jag fortfarande lyssnar på ganska regelbundet. Tror dock jag väljer att lägga upp den med den fantastiska titeln.
Det här med fantastiska titlar har jag alltid varit svag för. Jag VET att jag har tjatat mycket om Glasvegas på sistone, men "It's my own cheating heart that makes me cry" är ju i allra högsta grad en sån. "I need some fine wine and you, you need to be nicer" också. "If white america told the truth for one day it's world would fall apart" är en tredje, och ja, det är såklart Manics som formulerat den. Och "My weakness is none of your business" kvalar ju lätt in bland favorittitlarna, det fattar ju vem som helst.
Den kvalar rätt lätt in bland favoritlåtarna överhuvudtaget faktiskt. Den borde spelas på Lugna Favoriter hela dagarna, men sån rättvisa har vi helt enkelt inte i den här världen.
My weakness is none of your business
Don't wanna let you down
I've been lucky I was lost, now I'm found
You could be the first in the universe
Who's glad they're watered down
And that's why I get that shallow feeling that you like
I'll never learn that I can't win
Don't wanna make a row
You do and it's your loss
I'm around
I don't mind doing everything
Hallelujah, you're the one
Come back now
Sometimes I get that shallow feeling that you like
That you're hurt don't change a thing
Because my weakness is none of your business
But bad will always collect to one big melting pot
And all my weakness is none of your business
Somehow it always collect to one big melting pot
This could be our time
This could be our time
This could be our time
breath deeper, daydreamer
Men det här! Det här var alla panda-flickors Take That i mitten av 90-talet. Dom tog också Bluetones-mottot på allra största allvar och jobbade nog betydligt mer på sina outfits än på sin musik. Såg dom i Teaterladan i Hultsfred när det begav sig, och bandet var väldigt bekymrade över att den mods-dressade publiken skrynklade sina ben sherman-skjortor när de trängdes framme vid scenen. Det var den mods-dressade publiken också kan jag säga.
Har för mig att några av dom modellade vid sidan av också. Eller kanske hade dom ett rockband vid sidan av modellandet, vem vet egentligen. Hur som helst har ingen hört nåt från dom på rätt länge. Vad jag vet i alla fall. Rätt synd på sätt och vis. Det borde ju alltid finnas utrymme för ett indie-boyband tycker man.
no challenge should be faced without a little charm and a lot of style
Sådär, då var Glasvegas-veckan över. Det var en märklig vecka på rätt många sätt, och ganska lite av det berodde på Glasvegas. Så kan det gå.
Tänkte att jag skulle inleda den här veckan med ett tema. Tänkte att det skulle vara duetter. Tänkte att jag skulle börja med den popvideo jag helst skulle vilja vara huvudperson i om jag fick välja. Men se det gick inte. Den fanns på youtube för några veckor sen, men inte idag. Så ni får helt enkelt vänta, det blir inget duett-tema utan den låten.
Så. Då blir det brit-pop istället. Sjukt roligt tema om ni frågar mig. Här kommer mina tonår! Tänkte att jag inte fokuserar på dom banden ni minns ändå, utan på dom andra, dom ni INTE minns. Vissa borde ni minnas, andra kanske inte, vi får se vart vi hamnar.
Börjar med the Bluetones. Dom har formulerat mitt livsmotto (se rubriken). Annars gjorde dom kanske inte så mycket minnesvärt, men söta var dom och en och annan duglig poplåt fick dom allt ihop. Som den här.
och när vi ändå håller på
Ja, där är ju jag. Och Caroline McKay. Här är vi inte svenska och tråkiga och rädda för att uttrycka vår beundran.
Något mindre berusad fotograf tror jag bestämt.
jag kan inte låta bli
Världens finaste Lisa till höger. Geraldine till vänster. Rätt bra kväll trots allt.
Dålig mobilkamera och något berusad fotograf, det får ni stå ut med.
I've been told that this will heal given time
Apropå Spiritualized, och apropå att det kanske inte berodde så mycket på Glasvegas att fredagen inte blev perfekt. Såhär känns det just nu. Ibland är det här den enda låten som känns meningsfull. Tur att man har den förmodligen.
En sak bara. Ska ni lyssna på den här så gör det ordentligt. Stäng av telefonen, vrid upp volymen, slut ögonen. Annars är det ingen poäng. Det är nämligen världens vackraste låt det handlar om.
Broken Heart
Though I have a broken heart
I'm too busy to be heartbroken
There's a lot of things that need to be done
Lord I have a broken heart
Though I have a broken dream
I'm too busy to be dreaming of you
There's a lot of things that I gotta do
Lord I have a broken dream
And I'm wasted all the time
I've got to drink you right off of my mind
I've been told that this will heal given time
Lord I have a broken heart
And I'm crying all the time
I have to keep it covered up with a smile
And I'll keep on moving on for a while
Lord I have a broken heart
+ och -
I morgon har jag mattetenta. Dags att öva lite på plus och minus alltså, gäller att jag har tungan rätt i mun i morgon. Annars kan det ju gå illa. Kör därför lite plus och minus från i fredags.
+
- Geraldine i souvenirståndet. Kändes som att se en seriefigur på riktigt.
- Ice Cream Van. Dom spelade inte så många lugna låtar, så när det väl blev en sån blev det ståpäls. Cruel Moon var också en killer.
- Ljuset. Sjukt snygg ljussättning.
- Gitarrerna. Perfekta.
- Dialekten. Jag restar mitt case.
- Daddy's Gone. Förstås. Så jävla bra.
- PUBLIKEN. Hallå, ni kan texterna utantill, det hör vi, men ni har ju inte FATTAT NÅT. Dom handlar om mördade barn och hemlösa som fryser, det är inte passande att agera hejarklack.
- Micken var för långt nere i mixen under halva spelningen. Tyckte jag. Vill ju höra rösten. *älskar*
- Ingen A snowflake fell (and it felt like a kiss). Fuck! Jag BEHÖVDE den.
Som ni ser är invändningarna ändå relativt få och bagatellartade. Men eftersom jag har en fullständigt fantastisk konsertupplevelse i närminnet, nämligen Spiritualized på Berns i november, så framstår mycket fortfarande som tamt i jämförelse. Så kan det vara.
Glömde att skriva i förra inlägget att bilden är från rockfoto.nu
till Glasvegas
Okej. Jag har ångrat mig. Det var inte ert fel att det gick snett, det var delar av publiken och andra saker som mer rör mitt personliga mående som gjorde att upplevelsen inte blev så stark som den hade kunnat bli. Har inte kunnat sluta lyssna på er sen i fredags, så något rätt gjorde ni uppenbarligen.
Förlåt.
//inte den som inte kan erkänna sina misstag
om vi låter fotbollspubliken stanna på fotbollsmatcherna så
Nej, det blir ingen utförlig Glasvegas-genomgång i dag heller. Jag fastnade på jobbet och kollade på Melodifestivalen i stället. Extremt trevligt att ha ett jobb där man gärna sitter kvar lite extra måste jag säga. Melodifestivalen var inte lika trevlig, men det var ju ingen överraskning. Kul att Af Ugglas gick vidare tycker jag dock.
Känner mig inte lika besviken idag faktiskt, så vem vet, när det är dags att ge er rapporten kanske spelningen hunnit bli riktigt bra. Minnet ska bara tvätta bort fotbollsläktarpubliken först. Dom förstörde stämningen rätt effektivt kan man säga. I fortsättningen kan dom hålla sig på fotbollsmatcherna tycker jag, eller gå och se Oasis eller nåt annat ölhävarband där det passar sig att skråla White Stripes mellan låtarna. Bara lämna Glasvegas alone. Punkt.
Lite fascinerad är jag ändå av att så många grottmänniskor till killar suttit och slagits om Glasvegas-biljetter som tar slut fortare än man hinner säga fotbollsderby. Vet inte om jag ska tycka att det är ett gott tecken trots allt. Ska fundera på saken.
besvikelsen
Nej vet ni. Det blev faktiskt inte fantastiskt. Hur och varför återkommer jag nog till i morgon, efter jobb och andra nödvändigheter. Konstaterar bara här och nu att om inte Glasvegas har som ambition att bli nya U2, eller varför inte Coldplay, så har dom en del att jobba på.
Så nu vet ni, alla ni som inte var där. Ni behöver inte vara så besvikna, det är det snarare vi som var där som behöver. Att propsa på att få spela på en liten arena som Debaser medis var sjukt onödigt. Ni borde ha fått plats, det var ju arenarock det handlade om och inget annat.
Men som sagt, återkommer med mer detaljerad recension, förmodligen i morgon kväll (eller i kväll beroende på hur man ser det, klockan är ju långt över spöktimmen).
Hoppas ni sover gott! :)
I'm feeling so guilty about the things I said to my mum when I was ten year old
Nu bär det av. Till Debaser. Återkommer med rapportering. Det kommer bli fantastiskt.
Det var med den här kärleken startade.
It's my own cheating heart that makes me cry
Let the raining teardrops rain down on me tonight
I think makin' up, fakin' up stories is alright
Tick, tock, stop the clock, fiction is my thing
My attitude is always I and me and mine
Oh I'm so clever, I'm so clever, I'm so clever
Until my paranoia kicks in then I'll accuse her
Of doin' all the worst things I do best
It's funny how me fuckin' her about has got me in this fuckin' mess
Liar, liar, liar, liar, liar pants on fire
Lies, alibis, lies more alibis
From the truth, I admit, I'm more than shy
Ain't it the times we're living in, everybody's doing it so why can't I?
I tally up tonight's strangers and stragglers that I've kissed
Training ground notches, perfectly executed notches, and near misses
It's all about going out and getting pissed with eagle eyes
and sincerity bottom of my list
What's the story morning glory?
I feel so low and worthless, yeah
So this is where the outcome unfurls and the truth is beeing told
A cloud has gathered over my head and now I know
Infidelity and my good friend ecstasy doesn't work it makes you worse
I'm feeling so guilty about the things I said to my mum when I was ten year old
I'm feeling so guilty for any old shit
And how I think my missus is fuckin' every guy that she looks at
This is it, this is it, this is it, this is it
The end was always comin' and now its here
So this is the grand finale
The crescendo of demise
This is the happy ending
Where the bad guy goes down and dies
This is the end with me on my knees wondering why
Cross my heart, hope to die,
it's my own cheating heart that makes me cry
you think this is a world away, beware of darkness for this could be you some day
Tar en till från julskivan. Det här är kanske en av världens bästa jullåtar. För julen är inte bara socker och sött och tindrande barnaögon, det är det här också. Och en massa annat som vi inte alltid så gärna pratar om.
Det var det där med att ge röst åt människor som vanligtvis inte får komma till tals. Glasvegas gör det, liksom Manic Street Preachers alltid har gjort det. Det finns ju många fler, men jag tror det finns en hel del artister som avstår av rädsla för att verka pretentiösa. För är det något som har varit lite fult under rätt lång tid nu bland rockband är det att vara allvarlig och samhällsengagerad. Detta gäller kanske särskilt svenska artister. Synd tycker jag. Man borde kanske vara lite mer rädd för motsatsen, d.v.s. ironin och distansen, för tar den över helt kanske vissa röster aldrig blir hörda.
Tycker återigen och just p.g.a. det ovan skrivna att det är väldigt kul att just Glasvegas har slagit. Manics blev hånade rätt länge (och blir ju fortfarande ibland) för sin kamp för att förändra världen, men jag tycker det är en bisarrt tråkig inställning att man ger upp bara för att man tror att man ändå inte gör någon skillnad. Lever man efter det händer det ju aldrig någonting. Visst, en poplåt kanske aldrig gör någon reell skillnad, men en låt som Cruel Moon får en ändå att stanna upp en liten stund och kanske, kanske tänker man lite annorlunda nästa gång man träffar en hemlös på gatan.
Hoppas Glasvegas-hypen för med sig fler band som vågar ta ställning och tycka till. Det behövs, annars kommer popmusiken bara bli tomhet och yta till slut, och jag tror den behövs på andra vis.
Ta förresten texten med en liten nypa salt. Dom sjunger alltså på skotska.
//pretentiös och stolt över det
Cruel Moon
Slippin' in and out of our consciousness
Home is where the heart is
So walk on by and I'll be fine
This cardboard cover keeps away the gales of the night
'Cause at some points I think 'this ain't real'
Sometimes I say'this shouldn't be me'
It's christmas eve and I'm out on the street
With a lifetime to spare it hits me the truth
Under this cruel moon
Slippin' in and out of our consciousness
Home is where the heart is
So walk on by and I'll be fine
This cardboard cover keeps away the gales of the night
I know it's late and you're thinking I'm crazy
I shared the same dreams as you yesterday
You think this is a world away
Beware of darkness for this could be you some day
Under this cruel moon
For this could be you someday
Under this cruel moon
ännu lite mer sommar
Ska ge mig snart. Det är det där med hopp bara. Alldeles snart sitter man där på en innergård igen, även om det just nu känns lika troligt som att det finns troll i skogen och häxor på blåkulla.
mer sommar
Fredhäll. Jag i vattnet och Aslan the dog på klippan. Åtminstone just här. Annars är han mer under vattnet än över.
sommaren
Bara för att alla ska fatta vad jag tjatar om. Sommaren alltså. Så här kan den se ut från Djurgården.
Men visst, det är fint med vinter också. Om man inte hade den skulle man inte fatta hur fint det här på bilden var. Eller hur det nu är dom brukar säga. Personligen tycker jag den som inte fattar det har långt större problem än brist på varierande årstider, men det är väl bara jag.
det snöar inte i skottland...
...antar jag. För jag har verkligen försökt känna efter under varenda snöfall sen jag hörde nedan nämnda låt första gången, och snöflingor känns fan inte som några kyssar.
Jag väntar fortfarande. På kyss-snöflingan alltså. Hinner säkert med lite jäkla snöflingor till innan vintern är över.
//gillar sommar
directionless no more, emptiness no more
I morgon är det alltså dags. Jag och Glasvegas ska vara på Debaser medis och det ska bli sjukt kul. Hoppas nu bara dom lever upp till förväntningarna. Hoppas det kommer kännas så där som jag tror att det kommer att kännas.
Shit vad roligt det är att verkligen se fram emot en spelning! Det händer inte lika ofta nu som när man var 16 direkt, men ibland så. Och nu så.
Jag lyssnar löjligt mycket på den här låten. Den känns precis som en solnedgång, precis som när en helvetisk smärta släpper, precis som när molnen spricker upp efter ett dundrande åskväder, precis som kärlek, precis som trygghet, precis som jag tänker mig döden, precis som...en kyss. Och så mycket mer. Den är ganska anspråkslös egentligen, men jag blir alldeles lugn när jag hör den. Jag skulle kunna ha den på både ett bröllop och en begravning, för den täcker in känslor enda från det ena till det andra. Tror det är för att den låter som att hitta hem.
Hoppas dom spelar den i morgon. Jag behöver det.
A snowflake fell (and it felt like a kiss)
The prayers from the graveyard keeps mumblin' death
Too much time hobbles lost in hurt
Now I'm compelled to care about my future going nowhere
As I stand here all alone in the cold wondering where I'm going today
Then a snowflake fell and it felt like a kiss now I'm okay
The ringin' from the bells keeps screamin' out love
As snow fell from heavens above
Directionless no more
Emptiness no more
Now I don't feel so all alone in the cold wondering where I'm going today
For a snowflake fell and it felt like a kiss now I'm okay
ska varje hjärta slå ett slag för att det ska bli du och jag
När jag satt uppe igår och väntade på bättre tider lyckades jag skaffa en besatthetslåt. Den här har jag ju OCKSÅ vetat att den finns men inte riktigt lyssnat. Måste tydligen lyssna mer på Montt Mardié helt enkelt. Hans covers är ju helt fantastiska. Den här låten gillar jag inte ens från särskilt mycket från början, men SHIT vad bra den är när han gör den. Tror jag måste köpa en skiva redan idag.
Texten:
tjurig
Blir förresten riktigt sur över att den riktiga videon till Back To Black fanns på youtube. Tycker det har försvunnit en hel del. Tråkigt. Videon är väldigt snygg och visar Amy när hon begraver sitt alldeles döda hjärta. "Rest In Peace the Heart of Amy Winehouse" slutar den med, och Amy är snyggt begravningsklädd. Svart förstås.
Jag brukar inte vara den som är den men ibland tänker man ju verkligen jäkla gnälliga skivbolag! Tur att det finns andra ställen än youtube att leta på. Lyckas dock inte länka på bloggen (ska ta itu med det där snart), så ni får nog anstränga er och kopiera länken och klistra in den. Kan det kanske vara värt dock.
http://www.contactmusic.com/videos.nsf/stream/amy-winehouse-back-to-black
they only said goodbye with words, she died a hundred times
Sitter och laddar inför Glasvegas på fredag. Det börjar ju närma sig nu. Kollade på youtube och hittade den här covern av Amy Winehouse snygga Back To Black. Apropå gamla soullåtar. Jag älskade den här när den kom! Älskar fortfarande den rättframma bitterheten. Hade glömt den lite men kom på den nu. Ännu en sak att tacka Glasvegas för alltså. Gillar verkligen att dom ändrat texten så att den inte är i jagform förresten.
Glasvegas:
Amys original:
Back To Black (Amys version)
He left no time to regret, kept his dick wet with his same old safe bet
Me and my head high and my tears dry
Get on without my guy
You went back to what you knew
So far removed from all that we went through
And I tread a troubled track, my odds are stacked
I'll go back to black
We only said goodbye with words
I died a hundred times
You go back to her and I go back to us
I love you much, it's not enough
You love blow and I love puff
And life is like a pipe
And I'm a tiny penny rolling up the walls inside
We only said goodbye with words
I died a hundred times
You go back to her and I go back to...
We only said goodbye in words
I died a hundred times
You go back to her and I go back to black
take my tears and that's not nearly all
Har varit på IKEA och köpt en filt som inte är besudlad med hundhår. Sitter insvept i den nu och lyssnar på Tainted Love med Soft Cell. Det är en av mina absoluta 80tals-favoriter. Jag upptäckte dock för inte alltför längesen att det faktiskt är en cover. Hade jag ingen aning om. Originalet är förstås fantastiskt. Älskar ju gammal soul, klart det var en SÅN låt från början. Skäms över att jag inte vetat det tidigare dock.
//obildad
Såhär låter den i alla fall:
Tainted Love
Sometimes I feel I've got to run away I've got to get away
From the pain that you drive into the heart of me
The love we share seems to go nowhere
And I've lost my light for I toss and turn I can't sleep at night
Once I ran to you, now I'll run from you
This tainted love you've given, I give you all a girl could give you
Take my tears and that's not nearly all
Tainted love
Now I know I've got to run away I've got to get away
You don't really want IT any more from me
To make things right you need someone to hold you tight
And you'll think love is to pray but I'm sorry I don't pray that way
Don't touch me please I cannot stand the way you tease
I love you though you hurt me so
Now I'm gonna pack my things and go
söndagsmorgnar
Vad är grejen med söndagsmorgnar förresten? Det är ju andra låten som handlar om sådana ju. Vad är det för fel på en vanlig tisdagsmorgon egentligen. Dom är väl helt lovely, tisdagsmorgnarna, är dom inte?
//undrande
get up on your feet my dear, go out and meet the sun
God morgon! Det BÖRJAR bli lite ljusare på morgnarna hörni. Innan man går ut kan man se solen genom persiennerna och låtsas att det är 25 grader varmt ute (jag VET att jag tjatar, men nu är man less. Idag är det inte ens sol. Inbillningsförmåga, man överlever inte i det här landet utan det). Lyssnar man dessutom på Doris hamnar humöret garanterat på topp. Tills man kommer ut då. Men det är en senare historia.
Den här låten är till älsklings-Caroline. Jag tänker alltid på dig när jag hör den, dig och vin och dans. Finns sämre saker att tänka på minsann.
What a lovely way
What a lovely way to wake up in the morning
What a lovely way to start a sunny day
When your eyes are open wide and you take a look outside
And you say you'll get up right away
What a lovely way to keep yourself from yawning
What a lovely way to start another day
When the sun shines in the sky and the birds are singing high
And I whisper to you: let me stay
Cuddle down beside you, hold you near and with my hand
gently stroke your cheek and say:
How about it, let's get up, it's time it all begin
Time to start another lovely day
What a lovely way to spend a sunday morning
What a lovely way to start a sunny day
We were budding late last night but it's not a sorry plight
If you wake up feeling proud and gay
Get up on your feet my dear, go out and meet the sun, shining
saying let's make haste
Get a move on out of bed it's time to have some fun
Time to start another lovely day
What a lovely way to spend a sunday morning
What a lovely way to start a sunny day
With your loved one by your side, and your eyes are open wide
And you wake up feeling proud and gay
listen to the girl as she takes on half the world
Glasvegas är inte dom enda som gillar Be My Baby-beatet förresten. En av mina andra femstjärniga har det också i botten. The Jesus and Mary Chain gillar överhuvudtaget att ta gamla soulklassiker och dränka dom i gitarrmangel. Det är förmodligen ett av världens bästa recept. Och den här låten är juvelen på kronan kan man säga.
Just Like Honey är min mest lyssnade i alla datorer och mp3-spelare jag någonsin lyssnat i någon längre tid. I min nuvarande macbook är den lyssnad på 336 gånger och låten efter 254. Hur jag än mår och vad jag än gör seglar den alltid upp i topp, även när jag själv inte tycker att jag lyssnar på den så ligger den där och tronar. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om den känns det som och ändå vet jag inte vad jag ska säga nu när jag väl försöker. Jag bara älskar den. Jag har så mycket minnen sammankopplat med den (det kan ju bli så när man lyssnar på en låt HELA tiden) så den känns alldeles bitterljuv. Sur som citron. Söt, precis som honung.
En kompis kompis lyssnar bara på the Jesus and Mary Chain, hon ser helt enkelt ingen poäng med att lyssna på andra band när dom är helt perfekta. Även om det inte ligger för mig att bara lyssna på ett band förstår jag vad hon menar. Man saknar liksom inget när man lyssnar på dom. Prova får ni se.
Ofta kan man ju bli lite sur när någon tar något man älskar förbehållslöst och sätter in det i ett nytt sammanhang, men när Sofia Coppola tog Just Like Honey och använde den i slutscenen av Lost In Translation kände man omedelbart att hon visste vad det handlade om. Därför får ni se slutet på den filmen. Scarlett Johansson och Bill Murray pratar tyvärr italienska, men sånt händer på youtube ibland.
Just Like Honey
Listen to the girl as she takes on half the world
Moving up and so alive in her honey dripping beehive
Beehive, it's good, so good, it's so good
So good
Walking back to you is the hardest thing that I can do
That I can do, for you
I'll be your plastic toy
I'll be your plastic toy
For you
Eating up the scum is the hardest thing for me to do
Just like honey
dansband
Det enda som inte är så fantastiskt med Glasvegas är ju namnet. Hur tänkte dom egentligen där? Ok, jag fattar grejen, Glasgow och Las Vegas, kontraster o.s.v. men det låter faktiskt som om dom är ett dansband. I början (när dom fortfarande fick mig att gråta på bussen) ville jag nästan inte säga namnet högt.
vän: "åh, vilka är det här, det låter ju grymt!"
sarah: "det är...öh...vad var det nu dom...(viskar) glasvegas"
vän: "Va??"
sarah: "hrm, glas....'mummel mummel' ...vegas"
Ni fattar. Kanske är det p.g.a. Lars Vegas Trio som namnet klingar så mycket mogendans. Men inte bara tror jag. Det är ju inte snyggt, det kan ju ingen tycka.
Tur att dom är så jävlans bra att man kan ha överseende.
//petig
'Lars Vegas har också gjort en julskiva
you, me and mum y'know, anything was possible
Idag börjar Glasvegas-veckan! På fredag är dom på Debaser och jag med. Ska bli väldigt kul. Förra året var lite speciellt tycker jag minsann, dels på grund av nedan nämnda Nordpolen, men också förstås på grund av Glasvegas. Dom släppte en skiva och blev årets mest hypade band. Dom släppte en jul-ep och den var nästan ännu bättre än skivan. Dom låter så mycket som en blandning av Jesus and Mary Chain och Manic Street Preachers att dom har en stor blinkande skylt på sig där det står "Sarah, älska oss!". Och det gör jag förstås. En hel del andra också har det visat sig. Det var faktiskt längesen så många var överens om ett och samma band tror jag. Det är också väldigt kul när ett band som känns så mycket slår.
Glasvegas ger röst åt dom som inte har en egen. Dom ger röst åt den hemlöse, socialarbetaren, den notoriskt otrogne mannen och så åt den lilla pojken vars pappa har lämnat familjen. Ganska länge kunde jag inte lyssna på Glasvegas i iPoden för jag började ohjälpligt gråta när jag hörde vissa låtar, ögonen bara svämmade över. Det är ju inget man vill ska hända på bussen direkt, så jag lyssnade hemma. Lite bättre har det blivit. Vi får väl se hur det går på fredag. Det kommer bli klassiskt.
Daddy's Gone är alltså en text där en liten pojke får berätta om saknaden efter sin pappa. En skilsmässolåt ur ett barns perspektiv alltså. Kanske också en uppgörelse med arbetarklassens machomän och frånvarande fäder. Hur som helst är det en fullständigt unik låt, det är en viktig låt, och den gör fruktansvärt ont. Den är en spark i skrevet på vuxenvärlden som "skiljer sig för barnens skull" , säger att "man lämnar inte sina barn, man lämnar deras mamma/pappa" och påstår att förbannade och ledsna barn bara reproducerar åsikter exet tutat i dom. Så här kan det kännas att vara barn och lämnad av sin pappa, för det är det och inget annat det handlar om. Fullständigt lysande text. Att sedan sjunga den över Be My Baby-beatet är så genialt att det nästan är äckligt.
Jag har givit den fem stjärnor i iTunes, och det är den enda efter millenieskiftet som fått det. 2000-talets bästa låt hittills enligt mig alltså.
Daddy's Gone
Oh, how you're my hero
Oh, how you're never here though
Remember times when you put me on your shoulders
How I wish it was forever you would hold us
Oh, right now I'm too young to know
How in the future it will affect me when you go
Oh, you could have had it all
You, me and mum y'know, anything was possible
I won't be the lonely one sitting on my own and sad
A fifty year old reminiscing what I had
I won't be the lonely one sitting on my own and sad
Forget your dad he's gone
All I wanted was a kick-about in the park
For you to race me home when it was nearly getting dark
How I could've been yours and you be mine
It could've been me and you until the end of time
Do what you want, when you want
Be as fuckin' insincere as you can
What kind of way is that to treat your wife?
To see your son on saturdays what way is that to live your life?
I won't be the lonely one sitting on my own and sad
A fifty year old reminiscing what I had
I won't be the lonely one sitting on my own and sad
Forget your dad he's gone
inte så rosa
Kände ni hur det rosa liksom bleknade och försvann. Nordpolen är inte så rosa, inte alls faktiskt. Snarare glittrande, frusen isblå. Förutom fuskpälsen då (ja ni vet, rosa, lila, whatever). Så sjukt snygg. Kände att ni helt enkelt måste få se.
//glamrockskadad i tidig barndom
förhoppningar är som resor till mars på nordpolen
Det är kallt nu igen. När februari har gått brukar jag alltid tänka: jag överlevde den här vintern också, grattis till mig! Men så är det ju inte. Det är kallt och mörkt ett tag till. Nu går man på reservenergi.
En sak som har hjälpt mig överleva den gångna vintern är den här killen. Pelle Hellström, eller Nordpolen som han så lämpligt kallar sig gjorde en skiva som var lika isande som luften men som ändå värmde. Jag tycker det är en skiva som betyder mycket på ett sätt som så få skivor gör, den är så rakt igenom ärlig och utan skyddsnät att jag nästan blir lite generad av känslan av att se rakt in i en annan människa. Totalt humorbefriat och totalt distanslöst. Det kan ju låta tråkigt men det är det inte. Jag tänker inte så lite på Broder Daniel när jag lyssnar, det finns många beröringspunkter i uttrycket.
Jag har också lyckats få se Nordpolen live två gånger under hösten. Första gången var fantastisk. Pelle ramlade in på scenen till O Helga Natt iklädd lila fuskpäls med en flaska mousserande i handen och slängde ut sitt hjärta på scengolvet. 30 minuter, 6 låtar, sen var det slut. Jag vet att många i publiken tyckte han var ett spektakel, men jag drar bara återigen min Broder Daniel-parallell och säger inget mer. Andra gången jag såg honom strulade ljudet och han själv la ner fullständigt. Man får bara hoppas att han själv fattar hur mycket han har att ge och hur mycket han kan skita i alla andra. Distanslös som sagt. Det var på tiden att det kom fram en ny svensk artist som går att beskriva med det ordet.
Att lägga ut en låt med Nordpolen visade sig vara lite svårare än jag trodde. Det finns begränsat med videor på youtube, och texterna ligger inte heller ute i någon större utsträckning. Den låten jag först hade valt fanns det ingen text på, den låten jag valde sen fanns det ingen video på o.s.v. Nu får ni den låt jag först tänkte, men då alltså tyvärr utan text. Ni får dessutom en länk till hela skivan på spotify. Säger som DN, den som inte förstår Nordpolen är död. ;)
