condemnedtorocknroll

Det finns mycket man skulle kunna säga om det här lilla stället (dagens version har inte mycket att göra med det lilla ställe där vi en gång nästan hämtade post), men det starkaste minnet är ändå det att varje morgon vid 4- halv5-snåret spelade dom den här låten. Det skilde liksom agnarna från vetet när dom gjorde det. Dom som var där ofta brast alltid ut i spontan allsång, medan dom som var tillfälliga besökare mest var förbluffade. 

På fredag åker jag dit. Inte till det lilla stället, utan till det stora ställe som låten handlar om. Det kommer förstås att bli fantastiskt, något annat finns liksom inte på kartan. 

Får se om vi hörs innan dess, annars hörs vi igen om två långa veckor! Hoppas solen skiner på er tills dess!

Det är på många sätt obegripligt att jag inte upptäckte dom tidigare. Dom är så mycket Sarah att en god vän förbryllat sa att han "inte hade tipsat mig om dom för varje gång han hörde dom tänkte han på mig så han var liksom säker på att jag redan visste vilka dom var". Bättre sent än aldrig får man väl säga. Nu vet jag vart jag har dom, Laakso. 

För att göra saken ännu bättre har Laakso skrivit en låt som liksom nästan är soundtracket till mitt liv. The soundtrack of MY life. Den tänkte jag att ni skulle få lyssna på i kväll. 

God natt! 

In My Blood

I've got a thing for self destruction

Since I found out my dis-functions were what made us part you and me

I've got a thing for major crises

Total fuck ups are what my life is all about

Since I made you leave

It's in my blood

It's in my blood, being mean

Yes please, yes please sure I'll have it

More please, more please it's a habit that I've worked out

To sort things out

Burning, burning I deserve it

I deserve to face the fire

Pure shite and cleane

The opposite of me

It's in my blood, being mean

Wondering around further down

Asking why I wasn't happy while we still had it

It's a tragic habit that I have

That I happen to have

It's in my blood, being mean

Alltså, hur många världskända artister skulle göra en sådan sak? Det är minsann inte för inte som han kallas the Boss. Och det är inte utan att man blir liiite avundsjuk på dom som råkade vara där. 

Passade också på att ta en sväng till Kalmar för att se Anna Odells examensarbete utställt på deras otroligt fina konstmuseum. Lite annorlunda var det den här gången, men jag blev lika berörd igen. Hon ÄR verkligen sjukt modig. 

Åh, jag kan ju inte bestämma mig för vad jag tyckte om Karin Dreijers spektakulära show på WTAI i lördags. Det är rätt lätt att konstatera att det var det scenmässigt snyggaste jag sett. Ni ser ju, även om jag inte har världens bästa kamera. Scenen var alltså belamrad med vardagsrumslampor som blinkade i långsam takt, musikerna var utklädda i diverse utstyrslar och med smink, och laserstrålar la sig över publiken som ett täcke i den regniga natten. Verkligen SJUKT snyggt. Väldigt långt ifrån det klassiska upplägget för en rockkonsert. Nästan mer teater. Och det är lite där jag får problem. 

Jag minns när Karin och Olof i the Knife började med inte-visa-ansiktet-grejen (för dom har ju inte alltid kört den), då framhöll dom som som sin viktigaste anledning att dom tyckte att vi idag har en tendens att se Artisten före Musiken. Att Myten om Artisten ofta står i vägen för det som enligt Karin och Olof är det viktiga, nämligen Musiken. Jag tyckte då och jag tycker nu att dom har en klar poäng. Vad jag INTE helt förstår är hur en spelning som den jag såg i lördags stämmer överens med dessa åsikter. För var det NÅGOT som kändes sekundärt under Karins timme ute på Stora Skuggan så var det definitivt musiken. Jag tappade faktiskt helt bort den bland alla masker och spiror som böljade framför ögonen på mig. Musiken blev som ett soundtrack till en visuell upplevelse, så kände i alla fall jag. Dessutom får man väl säga att Karin odlar Myten om sig själv ganska effektivt med alla rökridåer. 

Är det däremot konst man vill göra blir ju läget ett helt annat. Är det konst man vill korsa med populärkulturen så är Fever Ray, liksom the Knife, bland det bästa vi har, både musikaliskt och visuellt. Jag fattade bara aldrig att det var det som var huvudtanken. Jag trodde det fanns ideologi bakom också. 

Samtidigt så behövs det ju nytänkande i den ibland sjukt trötta live-världen, där det finns en välanvänd mall som nästan ALLA följer mer eller mindre. Har man sett ett gäng spelningar i sitt liv vet man liksom innan i vilken ordning låtarna kommer spelas, även om man aldrig sett just den här artisten förut. Man vet vilka moves man kan förvänta sig, och man vet vilka band som kommer att köra extranummer och vilka som inte kommer att göra det. Det är skittråkigt, och när man tänker på det känns ju Fever Ray extremt uppfriskande! 

Och så är det ju det där att hon faktiskt lyckas göra mig Förvirrad och Undrande, och stundtals nästan lite irriterad. Det händer så OERHÖRT sällan, och det är SÅ värdefullt! Det är också det popmusik (och konst) är till för tycker jag, det ska ställa till det hos den som tittar/lyssnar. Det gör Karin. 

Som sagt, kan inte bestämma mig alltså. Har ni chansen att se henne ska ni dock absolut göra det, det är en garanterad upplevelse! Det är bara inte alls samma sak som när Olle Ljungström sitter i sin rullstol och är Sig Själv på ett både imponerande och förnedrande sätt. Och vem av dom som står mest i vägen för sin musik, det är jag inte det minsta säker på längre. 

Åtminstone dag 1. Dag 2 aspirerade ju uppenbarligen Nick Cave lite på den titeln, men det var jag lite mer förberedd på. Olle hade jag liksom lite glömt bort. Fy vad jag skäms! 

Alltså, jag såg jättemycket fram emot att se honom i fredags, det gjorde jag verkligen. Jag hade bara glömt hur han kan knocka en. Hur skör han kan få en att bli. Hur skör han själv framstår som, och hur untouchable han ändå är. 

Olle har (som ni säkert vet dom flesta av er) brutit båda sina fötter, och sitter därför för tillfället i rullstol. I knät hade han en pärm med alla texter som han enligt egen utsago glömmer bort annars. Ingen annan skulle komma undan med det lika snyggt, varken rullstolen eller pärmen. 

När Olle sjunger sin mästerliga jag och min far och följer upp den med vackraste nåt för dom som väntar är tårarna verkligen inte långt borta. Olle personifierar utanförskapet på ett annat sätt än så många andra, hans liv verkar faktiskt vara trasigt på flera sätt. På något sätt gör det hans skörhet så mycket mer trovärdig än dom av hans kollegor som stoltserar med alienation i sina texter men på hemmaplan lever svenssonliv med fru (eller man för den delen) och barn. 

Han positionerar sig dessutom utanför normen utan att för den sakens skull framstå som ett offer. Sprödhet och styrka i samma man, på ett alldeles, alldeles särskilt sätt. Underbara, underbara Olle!

Fattar inte hur jag kunde glömma. I fredagskväll framför scenen när vi tittade på Olle mindes jag en alldeles särskild kväll för ganska längesen nu, i Tantolunden. Det var så länge sen att jag och mitt sällskap inte hittade dit ens, Lidingö- och Östermalmskids som vi var. Olle uppträdde, och han var förstås alldeles lysande! Jag var lika knockad som i fredags! Mitt sällskap, som var initiativtagare till konsertbesöket, älskade Olle. Hon kunde varenda textrad, varenda ton i varenda låt. Jag visste det inte då, men livet för henne kom senare att bli en kamp mot en psykisk sjukdom som så när tog livet av henne. Det är för henne som Olle fortfarande sjunger, det är jag helt övertygad om. 

Sveriges snyggaste band, som utlovat. Släng er i väggen Florence Valentin!

Tove har fotat, Dennis Lyxén är på bilden. Grymt!

Where the Action Is visade sig ju vara en på många sätt underbar liten tillställning! Många av spelningarna var över medel, trots det kanske inte helt aktuella startfältet, och inga köer var det till varken öl eller mat. Vädret var dock INTE helt ok. Om vi inte fick någon endaste regndroppe på oss igår så fick vi desto fler idag kan man säga. Man kan också säga att det inte förekom en endaste liten sekund idag under dom ungefärliga tio timmarna vi var där som vi INTE fick regndroppar på oss. 

Det roliga med det är att prestigen liksom släpper. Det är ingen idé att ens försöka vara snygg. Bilden nedan illustrerar detta på ett alldeles ypperligt sätt tycker jag. Publiken på bilden tittar på Markus Krunegård. Han uppträdde klockan 14.45 och han var den första vi såg idag. Redan då var alla blöta, så efter det var det liksom bara att ge upp. Finns väl en viss charm i det också. 

Efter Markus har vi alltså lyckats se en hel del bra. Återkommer med utförligare rapporter från båda dagarna i morgon. Måste ju ändå nämna dom ögonblick jag syftar på i rubriken. Det BLEV religiöst, och det var EN man som stod för det. The Mercy Seat var ett sådant tillfälle, och låten nedan ett annat. Tyvärr hittade jag inte den alldeles underbara videon på youtube, så ni får nöja er med en liveversion. Med tanke på kvällens facit är det väl inte det sämsta. 

Vi kan också konstatera att vi räknat till inte mindre än tre pikar från diverse scener riktade mot dom som röstade in Piratpartiet i EU-parlamentet. Inte bara jag som tycker att deras väljare är idioter alltså. 

Dom sålde SMÅLANDSRULLAR! Hallå Hultsfredsnostalgi! 

Ok, första festivaldagen har gått över förväntan får man väl säga, och då trodde jag nog ändå innan att det skulle bli rätt kul. 

För det första, knappt en regndroppe har vi fått på oss! Helt otroligt med tanke på hur själva dagen sett ut. För det andra, festivalområdet var verkligen helt ok. Knappt några köer till varken öl eller mat. Dessutom full utsikt över valfri scen från antingen ett eller annat öltält, mycket uppskattat måste jag säga! En liten fadäs inträffade dock efter Olle Ljungström när vakterna vid öltältet försökte påstå att öltältet var fullt, trots att ängarna gapade tomma innanför staketet. Sånt som händer får man anta. Som tur var blev vi snabbt insläppta i alla fall, så det löste sig. 

En anledning till dom korta köerna borde nog vara att WTAI inte lyckats sälja så många fredagsbiljetter som dom skulle ha velat. Inte konstigt kanske med tanke på det höga priset och det enormt trista vädret. Folk BORDE nog dock ha masat sig ut till universitetet, för det var ett litet gäng grymma spelningar det bjöds på i kväll! Återkommer med ytterligare rapporter kring det (och kring vem som var kvällens självskrivne kung) i morgon förhoppningsvis, när min nya bloggfotograf levererat sina bilder!

Kan ändå ta en liten kortrapport kring kvällens stora krock innan sovdags. Florence Valentin beskådades en stund från öltältet (på TV! Tack för den WTAI!), och när vi stod där tänkte vi nog att här blir vi kvar, det här låter ju riktigt bra, och glad och danssugen blir man också. Sen kom en tråkig låt, så vi begav oss bort till konkurrenterna på den andra scenen, och JÄVLAR vad mycket bättre dom var! T(I)NC ÄR verkligen ett av Sveriges bästa (och snyggaste!!) band. Florence Valentin är dom som borde vara allra, allra ledsnast över krocken, för dom borde ha T(I)NC på listan över sina största idoler!

Vi kom aldrig tillbaka till Florence Valentin alltså. Hoppas på bild På Dennis i morgon iförd lila mantel. Ni VILL inte missa det! Over and out. 

Love på TV. Till höger är han på en riktig scen.

Och sen kom HÖSTEN med Glasvegas och Nordpolen. Kan ju bli svårt att toppa även det. Den som lever får väl dock se som det så vackert heter.

Och i morgon är det festival! Jippi! Ska bli väldigt roligt känner jag. Neil Young är ju självklart höjdpunkten i morgon, men Pixies har tydligen smygspelat för branschfolk i kväll och visat sig vara i riktigt god form, så det kan vara upplagt för flera trevliga spelningar. 

Annars är det mest anmärkningsvärda att de stora svenska dragplåstren kommer från förra året. Typ Markus Krunegård. Inget fel i det direkt, men det gör definitivt att jag får vatten på min kvarn om att det inte släppts någon riktig dansgolvsvältare i år i indieland. Det blir återvinning som gäller alltså. Tråkigt! Och Popaganda toppar hittills sitt program med MGMT. Jag säger inget mer, ni kan nog dra era slutsatser själva. 

Den här är så SJUKT vacker! Pianot, stämsången... allt stämmer. Lyssna får ni höra!

Japp. Lyssna sa jag! ;)

Alltså, det är klart att T(I)NC är många gånger bättre än Florence Valentine. Det är bara det att jag har sett dom förut. T(I)NC alltså. Fast det var längesen. För längesen faktiskt. Dom envisas ju med att inte vara i Sverige stup i kvarten. Svårt det här måste jag säga! Vad skulle ni ha valt?

Man KAN se första kvarten på Florence Valentin och sen gå till T(I)NC. Antar att det är något sånt arrangemang som blir lösningen. Trist bara. Gillar man politisk popmusik var det ju verkligen en olycklig krock. Inte bara regnet som stör i helgen alltså. 

Fast det blir nog kul ändå! :)

Inhandlade även ett par gummistövlar förra veckan, dom känns ju BETYDLIGT mer användbara måste jag säga. Särskilt i helgen kommer dom vara det, när Where The Action Is regnar bort för andra året i rad. Kul, verkligen!

Undrar om man kan sno med sig jobbkläderna på festival? 

Den ännu bättre paparazzibilden. Här fick inte ens Lisa och jag vara med. 

Tove kanske har en ny karriär på gång! ;)

Trodde först när jag såg att dom här artisterna gjort ett samarbete att nu, NU är den här! Vårens låt! Dom MÅSTE göra den. Och nja, det har dom kanske inte gjort. Det var lite lugnare än vad jag hade föreställt mig att det skulle vara, så det är ingen veva-med-armarna-på-debaser-dänga med direkt. 

Fast bra är det. Jäkligt bra faktiskt. Inte SÅ förvånande kanske. 

Apropå Anna Järvinen igår. Vi var inte dom enda som hade tagit oss till Vita Bergs-parken direkt, trots den sjukt trista kylan som aldrig verkar ge sig. Det var helt fullt med folk i alla möjliga åldrar. Jättekul måste jag säga! Anna är värd allt! 

Den roligaste som var där var dessutom SÅ rolig att jag var tvungen att be Tove debutera som paparazzi-fotograf. Det gjorde hon förstås glatt, och resultatet ser ni här nedan. Man SKULLE kunna tro att det är en bild av mig och Lisa när vi tittar på Anna Järvinen och dricker vin, och det är det förstås också, men det viktigaste av allt är att det är en bild av Pelle "Nordpolen" Hellström. Blå jeans, svart jacka, händerna i fickorna. Tadaa!

Hade man kunnat zooma med min mobilkamera hade han synts lite bättre. Det finns en sådan bild också, i Toves kamera. Tycker dock att man ser honom helt klart och tydligt här. Den som INTE gör det borde genast lyssna lite mer på fjolårets debutskiva och kanske titta lite mer på roliga youtube-klipp från Nyhetsmorgon så kommer ni vara hemma! 

Roliga klipp från Nyhetsmorgon:

Man måste älska Nordpolen, så är det bara.  

Underbart att dom inte fick en plats i EU-parlamentet måste jag säga. Tyvärr var dom ju snubblande nära. Hoppas alla som inte gick och röstade känner liiite dåligt samvete för det. Det är inte okej att skänka bort sin röst till sådana galningar som dom, så är det bara!

Lite mindre allvarligt, men ändock intressant, är ju Piratpartiets framgångar. Det är ju på något sätt skönt att det finns NÅGOT som får svenska ungdomar att bli förbannade och engagera sig i samhället. Att det finns NÅGOT som för att dom orkar bry sig. Att det sedan verkar vara viktigare att få gratis musik i datorn än att se till att världen blir en miljövänligare och fredligare plats, det är kanske inte lika spännande. Men som sagt, kul att folk någon gång blir riktigt förbannade, verkligen!

 

Trots allt är det ju bättre att dom röstar på Piratpartiet än på äcklen vi stötte på ikväll får man ju säga. Alltid något.