sådär ja!

Nu flyttar jag! Följ med!
http://[email protected]
(och det där med att länka har ju ALDRIG funkat här, så det är kopiera och klistra som gäller! Nu blir det ändring på det!)

noterar:

Styckeindelningen funkar fortfarande inte. I morgon blir det flytt! :)

underbara underbara underbara...

...Ingenting. Se dom. Det får räcka så, har inget mer att säga. Det är upp till den som vill helt enkelt.
I övrigt var det en mycket bättre kväll i kväll! Florence var bra, Miike Snow grymma! Markus (med Mauro igen, Sarah till mig IGEN ;)) ägde på ett sätt som är sällsynt. Och hallå, SOLEN! Jag visste knappt hur jag skulle hantera det. Festival OCH sol. Det gäller att ta vara på det.
Sov gott!

MEN VAD FAN BLOGG.SE!!!

Nu får jag inte STYCKEINDELA som jag vill! ÅH vad trött jag blir! Flytt, flytt, flytt...
Det är inte mitt fel alltså att inlägget nedan är en enda stor klump av text.
//frustrerad

jag skrev ett ganska långt inlägg i natt...

På en fest. På lånad dator. Allt för att hålla er uppdaterade! ;)
När det var klart gick det dock inte att posta (eller för den delen, logga ut, spara utkast, det gick inte att göra nåt!), och idag har blogg.se trollat bort hela inlägget. SJUKT irriterande!
När helgen är slut är det jag som flyttar bloggen, nu har det strulat en gång för mycket. Det kommer säkert att bli bra!
Tyvärr orkar jag inte riktigt återge hela den fantastiska text jag lyckades författa i natt. Kan sammanfatta det hela såhär:
Popaganda bjöd på fredagen på en ganska blek tillställning med endast en spelning värd att se. Lykke Li fick sina låtar att ta ny form på scen, dom växte och blev både skitigare, snyggare och mer relevanta än på skiva. Riktigt bra!
Värre var det med Jenny Wilson, som jag såg för andra gången i sommar. Hon gör precis alla rätt, men det är alldeles för svalt för att engagera. Snyggt snyggt snyggt och helt urbota tråkigt. Lykke visade ju dessutom senare på kvällen att trendig musik går att göra både från skrevet och hjärtat, så det finns ingen ursäkt för iskylan.
Tråkiga var också MGMT, vilket jag kanske i viss utsträckning hade förväntat mig. Dom har egentligen bara tre låtar som jag gillar ordentligt, men dom låtarna gillar jag ju så mycket att jag trodde att det kunde bli en upplevelse i alla fall. I kombination med Popagandas sjuka ölköer (INTE ok popaganda!) och (förstås) ett hällregn blev det dock mest en upplevelse av väntan. På Kids. ALLA väntade på Kids! MGMT petade in sina andra två hits rätt tidigt i setet, och efter det kändes det som att alla mest ville gå hem. Att pärlan Time to pretend framfördes i en helt oförlåtligt seg och trist version gjorde ju inte det hela bättre direkt. Nej, MGMT har en bra bit kvar om dom ska bli ett band man bryr sig om utöver dom tillfällen då man dansar till Kids någon sen natt någonstans. Ett sånt där tillfälle som TILLSLUT uppstod igår när den äntligen kom, och hela Popaganda exploderade. Det var värt väntan trots allt. Vilket litet fulländat stycke popmusik dom sitter på i den låten!
Nu återstår lördagen, och efterlängtade Ingenting. Dom har ett tungt ansvar på sina axlar, för det känns lite som om det helt vilar på dom huruvida den här festivalen ska bli en totalflopp eller inte. Musikaliskt då. Kul kan man ju ha ändå! ;)

festival

Dags för Popaganda i helgen! Och det ser ut som om det ska bli SOL! Nästan så man blir religiös ju. 

Kommer förstås rapporter så fort jag hinner och är vid en dator. Ser absolut mest fram emot MGMT och Ingenting. 

Hoppas ni alla får en fin helg! :)

jag har stannat nere för mitt hjärtas skull

Åh, jag ber verkligen om ursäkt för att jag tjatar. Igen. Men alltså, den här mannen! Hur har jag kunnat missa??

Och säg nu inget som liknar det ni sa när jag frågade samma sak om Laakso, för jag menar allvar. Hur, HUR har jag kunnat missa? Vart har jag varit?

//förvånad, förvirrad, förälskad, förundrad



Berochdalbanan (finns i orginal på Ingentings skiva Mycket väsen för ingenting)

Nu är det längesen jag var där
På den där klubben alla snackar om
Jag har stannat hemma ända sen du drog
Utan dig rasar min värld ihop

Det är längesen jag var full
Jag har hållit mig vit för mina vänners skull
Glada nätter slutade jämt med att jag sårade och sa saker som blev helt fel

Stockholms City
Neon ljus
Coola kola-människor och lilla du
Taxi, dörrvakt
Krossat glas
Bergochdalbanan och lilla jag

Här är det som blev kvar
Det som blev kvar

Nu är det längesen jag var hög
Jag har stannat nere för mitt hjärtas skull
Förr om åren var jag alltid väck
Jag kunde stanna borta flera dar i streck

Stockholms City
Neon ljus
Coola kola-människor och lilla du
Taxi, dörrvakt
Krossat glas
Bergochdalbanan och lilla jag

Här är det som blev kvar
Det som blev kvar



veckans skäms på mig!

Var hemma hos Tove (som fyllde år! Grattis grattis!) i helgen, och någonstans på vägen bestämdes det att det skulle bli musiktävling. Jättekul tyckte jag, som ju alltid brukar vara skitbra på musiktävlingar. Måste förtydliga här, även om jag INTE är det så tycker jag det är extremt kul, men jag brukar vara bra, musik är ju litegrann mitt ämne kan man säga. 

Men i helgen. Jag var verkligen inte alls bra. VERKLIGEN inte alls. Det var ändå sjukt kul (igen! igen!), men jag var verkligen inte bra!

Ok, jag var trött. Jättetrött t.o.m. Men det är liksom ingen ursäkt. Jag missade både Portishead (ok, jag TOG den, men det tog så lång tid att jag räknar det som en miss) och Bright Eyes. Oförlåtligt. 

Strafflyssnar idag på Bright Eyes. Inte helt fel ändå måste jag säga. Han har verkligen gjort en hel del fantastiska låtar, och jag har ju inte ens hört hälften har jag insett! Det här är låten jag inte kände igen. Kommer aldrig hända igen, det kan jag ju lova. 

//lär mig läxan 



sol i sinne...

Det är söndag! Det är sol! Kan vara den sista sommarsöndagen det här året (även om man ju hoppas ganska mycket på att popaganda får bättre väder än förra året), så det är ju bara ut som gäller. Och glass kanske. 

Innan jag kastar mig ut i solen måste jag dela med mig av det här. Det är JÄTTEROLIGT, jag lovar! Som allt jätteroligt blir det dock säkert ännu roligare om man ser det i sällskap med någon annan. Hur som helst, titta vet jag!




Nu ska jag hänga i Årsta och bekanta mig med mitt blivande närområde! Hoppas ni har en riktigt bra söndag allihop! 

dagens BÄSTA nyhet:

Ingenting är bokade till Popaganda! Nästa helg! Nästa lördag ska jag få se Ingenting! 

Jag som tidigare idag tänkte skriva ett surt blogginlägg riktat till ovan nämnda festival just för att dom INTE bokat ovan nämnda band. Skulle ha kollat festivalhemsidan först. Nu vet jag i alla fall. 

Och grejen är ju att jag inte ens hört den hypade kommande skivan än. Men det behövs liksom inte när man lyssnat på Halleluja på repeat i iPoden flera dagar nu. Denna bokning är ingenting annat än ren lycka! 

två saker:

  • DÅLIGA sony music som inte låter dom fantastiska originalvideorna med Spiritualized ligga ute på youtube! USCH på er!!
  • I morgon far jag iväg på planeringsdagar (mycket vuxet, I know), och kommer inte hem på kvällen. Inget bloggande alltså. Vill bara att ni ska veta att jag inte glömt bort er. :)

if I am good I could add years to my life, I would rather add some life to my years

Det är svårt det här med att vara besatt. Har en väldig lust att blogga, och jag bloggar ju om musik, men all musik förutom besatthetsobjektet känns ju så ointressant. Det är just det som brukar hända, det är helt normalt och det brukar gå över (intalar mig själv)! 

Problemet är ju att t.o.m. jag mitt i mitt förlorade tillstånd inser att det inte blir en särkilt rolig blogg om den helt plötsligt handlar om enbart en artist. Alla kan ju inte bli besatta av samma sak samtidigt o.s.v. Så, vad göra?

Jag bestämde mig för att vända mig till själva ursprungsobjektet. Utan honom hade inte Sanders utmärkta lilla skiva låtit som den låter, det är ett som är säkert, den hade kanske inte ens någonsin sett dagens ljus. Jag pratar förstås om Jason "Spaceman" Pierce. 

Han har varit uppe på bloggen förut. Inte tillräckligt mycket förvisso, men uppe har han varit, och då gällde det hans nutida, alldeles alldeles underbara band Spiritualized. Spiritualized är det närmsta jag kommer ett idolband i vuxen ålder, och dom består i stort sätt av Jason och diverse musiker som hjälper till att inscensätta hans visioner. Innan Spiritualized var Jason ena halvan i spacerockbandet Spacemen 3, vars skivor stod i Astrid Lindgrens bokhylla i Christopher Sanders dröm (ni hänger väl med nu?). Som så många gånger förut (det lär inte vara den sista gången heller) när två starka visionärer finns i samma band så splittrades Spacemen 3 till följd av interna konflikter. Ryktena säger att under inspelningen av deras sista skiva kunde Pierce och hans kollega Peter Kember knappt vistas i samma rum, och skivan ska dom ha spelat in helt skilda från varandra. När den släpptes fanns inte bandet längre, och Jason Pierce fortsatte alltså att försöka få musikaliska drömmar att ta verklig form i bandet Spiritualized. 

Spiritualized är verkligen det bästa jag vet. Det finns inget band som är så mycket trygghet, så mycket tröst och så mycket styrka som dom. Eller som han, för det är ju Pierce vi talar om när vi talar om Spiritualized. Föder jag någon gång barn vill jag göra det till Spiritualized, ska jag gifta mig vill jag att Spiritualized ska spelas, när jag en gång ska dö vill jag göra det med Spiritualized på högsta volym. Inget annat band är så nära dom stora ögonblicken som dom. Jasons musik och texter handlar om att födas, om att leva, om våra existentiella villkor, om kärlek, om att dö och om att födas återigen. Större blir det inte, så är det bara. 

I New York var jag och Tove på en gudstjänst i en Baptistkyrka. Vi hade hoppats på att få se en gospelkör, men i kyrkan som vi helt random slank in i var kören på semester och vi fick nöja oss Inner Circles Bad Boys på sjukt hög volym, en församling som högljutt stämde in i predikans poänger och en präst som var en av dom bästa retoriker jag någonsin har skådat live. Predikan just den söndagen vi var där handlade just om the Bad Boys. "What are you gonna do when they come for you?" undrade prästen gång på gång, och uppmanade församlingen att ta stöd i sin tro på Jesus, att hitta styrka och handlingskraft där. För livet är ju sådär ibland, att det känns som om "the Bad Boys" hela tiden lurar runt knuten, som att världen omkring är ogästvänlig och sjukt kall. 

Och jag vet vart jag hittar min styrka och mitt stöd. Timmen i baptistkyrkan i New York hade väldigt mycket mer med Jason Pierce att göra än något av alla dom andra rock- och popbanden jag lyssnar på. Det är där han har sina starkast influenser, och det är där vi hittar dom frågeställningar han förtvivlat försöker hitta svar på. Han är inte alltid lika säker som prästen på vart svaren finns, men han ställer frågorna. I vårt sekulariserade, sjukt intellektsförhärligande samhälle kan just det vara det viktigaste man överhuvudtaget kan göra. 



Walking With Jesus

I walked with Jesus and he would say
Oh you poor child you ain't coming to me no way
You´ve found heaven on earth, gonna burn for your sins
I said I think I'm gonna be in good company down there with all my friends

Well I got around to think about what Jesus said to me
'cause if heaven's like this then that's the place to be
It's a long long time between now and my death
And I've gotta have my fun so I've chosen what's best

Well
Here it comes
Here comes the sound
The sound of confusion

So listen sweet Lord forgove me of my sins
'cause I can't stand this life without all of these things
I know I've done wrong but I'm in heaven on earth
I know I've done wrong but I could have done you worse

Jesus please meat me at the centre of teh earth
'cause these wings are gonna fail me
And I've could have done you worse




Out of sight

Out of sight is always out of mind
I think out of mind is out of sight
I was just lookin' for some peace of mind
I just couldn't find a peace of mine

They say that pride comes just before a fall
I have fallen and I wasn't sure
You know that I have fallen further before
I just cannot stand fallin' no more

If I am good I could add years to my life
I would rather add some life to my years
Life is really what you make it they say
I can't even make my mind up today

The world keeps turning it keeps me in my place
Where I stand is only three miles from space
Standin' space is all the space I can stand
Gravity just keeps on keepin' me down

Out of sight is always out of mind
I think out of mind is out of sight
I was just lookin' for some peace of mind
But I just couldn't find a peace of mine

They say that pride comes just before a fall
I have fallen and I wasn't proud
You know that I have fallen further before
I just cannot stand fallin' no more

If I am good I could add years to my life
I would rather add some life to my years
Life is really what you make it they say
I can't even make my mind up today

The planet spins and it keeps me in my place
Where I stand is only three miles from space
We're getting closer now to beeing apart
I kinda miss you people right from the start (osäker textrad)



Death take your fiddle

Think I'll drink myself into a coma
And I'll take every way out I can find
But morphine, codeine, whisky they won't alter
The way I feel now death is not around

So death take your fiddle
And play a song for me
Play a song we used to sing
The one that brought you close to me
Play a song and I will sing along

I think I'd like to take myself to heaven
'cause I ain't been there many times before
And Jesus Christ if I don't know if I like it
Sadness struck a thousand times or more

So death take your fiddle
And play a song for me
Play a song we used to sing
The one that brought you close to me
Play a song and I will sing along

Think I'll drink myself into a coma
And I'll take every way out I can find
But morphine, codeine, whisky they won't alter
The way I feel now death is not around
The way I feel now death is not around



bara så att ni ska veta att jag inte varit alldeles sysslolös under den långa bloggtorkan
































alltså förlåt om jag verkar tjatig på något vis...

...det är nog bara det att ni inte fått uppleva någon av mina besatthetsperioder än! Det har ju som sagt inte släppts någon skiva under tiden bloggen har funnits som hamnat så långt in i hjärteroten att symtomen uppstått. Nu har dom dock slagit ut i full blom som ni kommer att märka. Allt pekar dessutom på att det kommer att gälla två skivor, men det återstår än att se. Ni ska nog kanske vara glada att Christopher Sander-utbudet på nätet verkar något begränsat. 

Det är bara det att...den här låten! Alla känslor på samma gång! Jag vill att den här skivan ska släppas NU så jag har något att växla Sander med! 




Halleluja (texten är avlyssnad av moi, sorry för eventuella fel)

Det jag får ska jag ge tillbaka
Allting jag äger ska jag försaka
Det krävs ingenting för att känna sig fri
Man måste vara fattig för att vara rik

Allting jag lärt mig ska jag glömma bort
Det jag ser kommer jag glömma bort
Man måste vara en idiot för att kalla sig klok
Man måste vara liten för att vara stor

Halleluja, halleluja

Varje steg är ett steg tillbaka
Varje ord är en hopplös dröm
Man måste tiga för att vara sann
Men man måste tala för att ha en chans

Allting du lärt dig ska du glömma bort
Det du ser kommer du glömma bort
Du måste vara en idiot om du kallar dig klok
Du måste vara liten för att vara stor

Halleluja, halleluja

Och när jag slutar tänka, börjar jag förstå
Att gud inte bryr sig om hur rakt jag kan gå
Så länge jag går går jag i änglarnas spår
Så länge jag lever dricker jag ur djävulens skål
Så länge mitt hjärta slår...

Halleluja, halleluja





ville också säga...

...TACK för att ni inte glömt bort mig trots den usla uppdateringen! Bara på ett par dagar har jag samma antal läsare som när jag var aktiv, mycket glad blir jag! Nu kör vi! :)

jag måste uppfinna ännu en väg ut, utan att känna att jag gått den förut

Jag har ju varit liiite missnöjd med skivutbudet under 2009 som ni kanske vet. Det har kommit både ett och annat trevligt litet album, men inget har riktigt satt sig på det där besatthets-sättet. Inte förrän nu. Och det är mitt fel, för skivan har funnits hela sommaren, och jag har haft den på min "ska-lyssna-på-lista" men jag har bara inte kommit till skott. Förrän nu. Och oj vad jag har lyssnat, och oj vad jag har gråtit och oj vad jag har suttit med ett leende på läpparna helt varm i hela kroppen av denna underbara lilla sak! 

Christopher Sander är till vardags sångare i bandet Ingenting (japp, precis just dom vars skiva jag längtar så innerligt efter i ett inlägg här nedanför). I våras solodebuterade han, och det han fick ur sig liknar inget annat. Idén till skivan fick Sander enligt honom själv när han i en dröm besökte Astrid Lindgren och till sin stora lycka upptäckte att hon hade massor av Spacemen 3-skivor i sin skivsamling. När han vaknade hade en vision fötts i hans huvud om att spela in Lindgren-låtar och få dom att låta som något Spacemen 3 hade spelat in, och att spela in Spacemen 3-låtar och få dom att låta som Astrid. En ganska långsökt tanke kan man tycka, men ändå så fullständigt logisk. Särskilt när man hör resultatet. 

Albumet Hej Hå består av både covers och egna låtar. På pappret är det så spretigt det kan bli, men ur högtalarna strömmar den mest helgjutna svenska skiva som släppts hittills i år. När Sander sjunger Fattig Bonddräng ur Emil i Lönneberga till tonerna av spaceman-gitarrer och spacerock-klockor rinner tårarna på mig som på ett barn. När han varsamt tar sig an Spacemen 3:s Hey Man (som översatt till svenska har fått namnet Amen) ryser jag över hela kroppen. Dom egna låtarna han tillför ska vi bara inte tala om! 

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om Christopher Sanders lilla glimrande mästerverk. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur jag i en stund av mitt liv som varit allt annat än lätt funnit så oerhört mycket värme och tröst i den här skivan. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om den gemensamma kärna av existentiella frågeställningar som Sander hittat hos Jason Spaceman och Astrid Lindgren. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om dom tillfällen när musiken spränger högtalarna och tar sig långt utanför dom trånga rum där den vanligtvis befinner sig, när den gör saker med dom som lyssnar som förändrar deras perspektiv och sätt att se på livet, men jag tror att jag ska stanna här. Jag avslutar med att citera den oerhört vackra text som står skriven på Christophers myspace-sida om albumet. 

"Det gör ont att lyssna på Cristopher Sander. Det är sorgligt, ibland på gränsen till det outhärdliga. Det är inget lyckopiller. Men den som lyckas skapa språk för sorgen skapar också språk mot den. Därför finns det oändligt med tröst att få här. Sjunk till din egen botten, käre lyssnare, den är allas!"



Christopher Sander finns tyvärr inte på Spotify, och detta är i stort sett den enda låt som finns på youtube. Jag rekommenderar hans myspacesida där ni kan lyssna på ett gäng låtar, samt läsa hela den text jag citerade i slutet och som ibland är nästan lika vacker som skivan i sig. 

http://www.myspace.com/csdemoner

Jaha, Nordpolen ...

Jaha, Nordpolen alltså. Denna märkliga, förvirrande artist. Tre gånger har jag sett honom nu, och tre helt olika spelningar har jag sett. 

Den första var magisk (tror jag har skrivit om den i bloggen tidigare). Det var skört, vackert och oroande, det var trollbindande, det var början på något stort, det var längst in i hjärtat, det var provocerande och underbart på samma gång. 

Den andra spelningen var ett totalt haveri, där ljudet kraschade och huvudpersonen på scenen mest såg ut som att han ville sjunka genom scengolvet och aldrig komma tillbaka. Det var nästan fysiskt smärtsamt att se på. Har aldrig tyckt så uppriktigt synd om en artist förut. Klart man hoppades att det skulle gå lite bättre den här gången. Och bättre gick det ju. Precis som jag skrev i natt, det har verkligen aldrig låtit bättre. Ändå kändes det så fel. 

Ska jag vara helt ärlig så kändes det inte alls. Det  var som en indie-spelning på Debaser, varken mer eller mindre. Inget man lägger på minnet. Indie-armarna vevade i luften, det var allsång, humöret var på topp på alla sätt och vis. Det är ju bara det att det inte riktigt klär Nordpolens musik med humör på topp. Det är inte i dom stunderna hans skiva är som allra, allra bäst, utan det är i dom mörka, sköra stunderna. Och han är som allra, allra bäst när han är skör och döljer ansiktet i en fuskpäls. Igår var vi i publiken inte i närheten av längst in i hjärtat. 

Det finns ju en paradox i det här, det inser jag och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. Om en artists skörhet kommer sig av att det finns en människa bakom som mår mycket dåligt så är det väl självklart att man som medmänniska inte önskar den människan något annat än att få må bättre. Jag tror inte heller fullt ut på myten om den lidande konstnären, och jag tycker verkligen att skivbranschen är en ofta cynisk bransch som inte drar sig för att offra människor för att dra in mycket pengar (Tänk Pete Doherty. Eller för den delen, tänk Britney Spears). Det är ingenting som jag tycker är bra, eller som jag vill stötta. Ändå är det ju så att om en artists (eller någon annan form av konstnär) största kvalitet är förmågan att förmedla känslor tagna från livets mörkare kapitel så går ju onekligen någonting förlorat om dessa mörka sidor plötsligt känns långt borta. 

Det bästa är när artister som befunnit sig i helvetet tar sig igenom, kommer upp på andra sidan och ändå behåller sin ödmjukhet inför livets nycker. Spiritualized-Jason är ett utmärkt exempel på en sådan artist. Tyvärr finns det inte jättemånga andra sådana exempel, många artister förlorar sin särart och blir lite tråkiga när dom kommer ut på andra sidan och köper hus och volvo. Det är verkligen svårt ibland att veta vad man ska tycka om det. 

Jag drar diskussionen långt nu, Nordpolen är ung och har bara givit ut en skiva hittills. Det var bara det att jag såg någonting stort i honom den där oktoberkvällen förra året. Igår såg jag bara en medelmåttig indieartist med ett knippe bra låtar att skråla med i. Det känns onekligen inte så lite tråkigt.

Och nej. Pälsen var inte på. Han hade på sig ljusblå skjorta med vit krage. Bara en sån sak. 



men åh nej!

Alltså, Nordpolens spelning i kväll. Det har ALDRIG låtit bättre. Det har ALDRIG varit sämre. Jag lär få ångra alla gånger jag nämnt honom och Broder Daniel i samma andetag om det ska fortsätta på det här sättet, det är ett som är säkert. Det känns ju trist så klart, men livet är ju som alltid mer komplicerat än så. Vidare utläggning gällande detta kommer i morgon!

Nu är det ju godnatt som gäller. Så: godnatt! Hoppas ni redan sover gott! 

...och när vi ändå talar om musik och hösten...

...så ser jag sjukt mycket fram emot den här skivan! Släpps den 9:e september om jag inte minns alldeles fel. Alldeles för länge kvar alltså!



...så han spelar då, han är inte alldeles under isen!

Så sade min fyndiga mor angående kvällens Nordpolen-spelning på Debaser (LYCKA!). Och nej, under isen är han ju inte. Och inte jag heller, även om man kunnat tro det under sommaren. Sorry. Har haft lite att göra, köpt en lägenhet t.ex. Kräver ju koncentration. 

Nu får det dock vara slut med att ligga på latsidan! Hösten närmar sig, med flytt och massor av musik! TVÅ skivor av Markus t.ex. Första singeln är ju redan här, det har väl ingen missat. 

Men ikväll alltså, älskade Nordpolen. Hoppas han har pälsen på sig!



Om man står på backen där han rullar stenar i videon kan man nog se min nya lägenhet. Känns helt ok. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0