condemnedtorocknroll

Den första var magisk (tror jag har skrivit om den i bloggen tidigare). Det var skört, vackert och oroande, det var trollbindande, det var början på något stort, det var längst in i hjärtat, det var provocerande och underbart på samma gång. 

Den andra spelningen var ett totalt haveri, där ljudet kraschade och huvudpersonen på scenen mest såg ut som att han ville sjunka genom scengolvet och aldrig komma tillbaka. Det var nästan fysiskt smärtsamt att se på. Har aldrig tyckt så uppriktigt synd om en artist förut. Klart man hoppades att det skulle gå lite bättre den här gången. Och bättre gick det ju. Precis som jag skrev i natt, det har verkligen aldrig låtit bättre. Ändå kändes det så fel. 

Ska jag vara helt ärlig så kändes det inte alls. Det  var som en indie-spelning på Debaser, varken mer eller mindre. Inget man lägger på minnet. Indie-armarna vevade i luften, det var allsång, humöret var på topp på alla sätt och vis. Det är ju bara det att det inte riktigt klär Nordpolens musik med humör på topp. Det är inte i dom stunderna hans skiva är som allra, allra bäst, utan det är i dom mörka, sköra stunderna. Och han är som allra, allra bäst när han är skör och döljer ansiktet i en fuskpäls. Igår var vi i publiken inte i närheten av längst in i hjärtat. 

Det finns ju en paradox i det här, det inser jag och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. Om en artists skörhet kommer sig av att det finns en människa bakom som mår mycket dåligt så är det väl självklart att man som medmänniska inte önskar den människan något annat än att få må bättre. Jag tror inte heller fullt ut på myten om den lidande konstnären, och jag tycker verkligen att skivbranschen är en ofta cynisk bransch som inte drar sig för att offra människor för att dra in mycket pengar (Tänk Pete Doherty. Eller för den delen, tänk Britney Spears). Det är ingenting som jag tycker är bra, eller som jag vill stötta. Ändå är det ju så att om en artists (eller någon annan form av konstnär) största kvalitet är förmågan att förmedla känslor tagna från livets mörkare kapitel så går ju onekligen någonting förlorat om dessa mörka sidor plötsligt känns långt borta. 

Det bästa är när artister som befunnit sig i helvetet tar sig igenom, kommer upp på andra sidan och ändå behåller sin ödmjukhet inför livets nycker. Spiritualized-Jason är ett utmärkt exempel på en sådan artist. Tyvärr finns det inte jättemånga andra sådana exempel, många artister förlorar sin särart och blir lite tråkiga när dom kommer ut på andra sidan och köper hus och volvo. Det är verkligen svårt ibland att veta vad man ska tycka om det. 

Jag drar diskussionen långt nu, Nordpolen är ung och har bara givit ut en skiva hittills. Det var bara det att jag såg någonting stort i honom den där oktoberkvällen förra året. Igår såg jag bara en medelmåttig indieartist med ett knippe bra låtar att skråla med i. Det känns onekligen inte så lite tråkigt.

Och nej. Pälsen var inte på. Han hade på sig ljusblå skjorta med vit krage. Bara en sån sak.