condemnedtorocknroll

Här har ni anledningen till smek- (eller ök-?) namnet på min lägenhet. Den är lätt en av mina käraste ägodelar. Börjar det brinna tar jag den och springer (efter hundarna, goes without saying). Stor är den också. Det framgår kanske inte riktigt av bilden, men den är det. Och så skålar dom tillbaka efter tillräckligt många glas vin. Det ni!

Tänkte också att ni skulle få London Calling på Spotifylänk. Så där har ni den alltså. Lyssna och njut. :)

Nu kommer lite av en giganternas gigant i min värld kan man säga. Jag har vänner som kallar min lägenhet för the Clash-templet, och det säger kanske en hel del. Dom är verkligen det coolaste bandet i världen. Man förlåter dom för alla eventuella resor ut i luddigt flum (hej sandinista!), för det går nästan inte att tänka sig ett musikliv utan dom. Dessutom var dom, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, verkligen det snyggaste bandet ever. Stil ÄR viktigt. Man blir inte Popstjärna annars. Kanske något för typ Winnerbäck att ta till sig ;).

The Clash var ju såklart även en stor inspirationskälla för mina tonårsälsklingar Manic Street Preachers. Det är svårt att tänka sig dom utan the Clash också faktiskt. Och det var ju så jag kom i kontakt med detta eminenta gamla punkband. För det är ju punk dom är, och det var dom hela tiden, även om musiken tog andra vägar. Att vara punk handlar om attityd, om att vilja något med sin musik. Det ville the Clash, hela tiden. 

Albumet London Calling är förmodligen världens (hittills måste man väl skriva) bästa rockalbum. Det är sanslöst hur många olika genrer som dom lyckas peta in på en enda platta utan att det alls låter ofokuserat. Allt låter som dom. Det är faktiskt en av få skivor som jag nog tycker att alla i alla fall bör ha hört. Jag återkommer sjukt ofta till den. Här får ni enbart ett litet smakprov. I baktakt just här. Passar liksom till sommarsolen tycker jag. 

Videon är det en privatperson som har petat ihop. Den är riktigt bra gjord, men man får ta med i beräkningen att den som gjort den (enligt egen utsago) har en ordentlig crush på basisten. Det är typ enbart han med alltså. Gör inte så mycket, just det här är ju faktiskt hans låt.

Guns of Brixton

When they kick at your front door

How you gonna come?

With your hands on your head

Or on the trigger of your gun

When the law break in

How you gonna go?

Shot down on the pavement

Or waiting on death row

You can crush us, you can bruise us

But you'll have no answer to

Oh, the guns of Brixton

The money feels good

And your life you like it well

But surely your time will come

As in heaven, as in hell

You see, he feels like Ivan

Born under the Brixton sun

His game is called survivin

At the end of the harder they come

You know it means no mercy

They caught him with a gun

No need for the black maria

Good bye to the Brixton sun

You can crush us, you can bruise us

And even shoot us

But oh, the guns of Brixton

Det är helt otroligt att tänka sig att David Bowie debuterade redan 1967. Beatles i all ära (jag är faktiskt inget jättestort fan), självklart gjorde dom en hel del fantastiskt, och visst, Bowie var fem år senare, men det ÄR faktiskt fantastiskt att han gjorde det han gjorde så tidigt. Bowie är inget annat än ett geni. 

För det första är låtarna (oftast) inget annat än helt underbara. För det andra - leken med alla alter-egon. Androgyniteten. För det tredje - han är fortfarande genialisk. Han gör fortfarande helt nya saker. Han kommer aldrig bli Rolling Stones som turnerar runt och vill att det ska vara 60-tal för evigt. När jag såg honom första gången i Globen (1995 om jag inte minns fel) var han bland det mest revolutionerande det året. Det är så sjukt tufft. Jag tror det beror på att Bowie är en konstnär. Han är så mycket, mycket, mycket mer än en popartist. Allt han gör blir sannerligen inte alltid rätt, men han behöver nog göra det inte så bra för att komma fram till dom fantastiska stunderna. Det är liksom okej. 

David Bowie är den enda artisten (utom Manics, men dom är lite utom tävlan ;)) i min låtlista som har två femstjärniga låtar. Jag har funderat lite på om jag skulle ge er båda på en gång, eller om jag ska snåla och bara låta er få en. Jag bestämde mig för att jag ska snåla. Ni kan ju få gissa vilken den andra är om ni har lust (fast ni som brukar kommentera känner ju mig och vet ju förmodligen redan), annars får ni den säkert i något inlägg framöver. Kanske blir det ett till Bowie-inlägg redan under Gigant-temat, för så stor är han för mig. 

Den här låten är inte en av Bowies mest kända låtar, men det är definitivt en av dom mest omtyckta bland musikälskarna. Jag kommer själv ihåg en beskrivning av Jocke Berg i Kent där han beskrev sina rysningar när Bowie går upp och sjunger högre (rösten herregud, rösten!) och när han sjunger om delfinerna och vilka bilder det satte i huvudet på den unge herr Berg. Jocke älskar ju Bowie (har t.o.m. skrivit låtar om det), och det här (sa han i den intervjun i alla fall) är hans absoluta älsklingslåt. Det är ju inte svårt att förstå. Texten är en vansinnigt vacker version av det gamla uttrycket Kärleken Övervinner Allt, och det är väl en av dom första (men inte sista) kärlekslåtarna som utspelar sig på varsin sida om  Berlinmuren. Gitarrerna som texten flyter på låter knappt ens som gitarrer. Om jag någon gång gifter mig vill jag nog gärna att den här ska spelas någon gång under det hela, för känns det inte såhär är det ju liksom inte värt det. Jag ryser i stort sett varje gång jag hör den. Bara grejen att beskriva drömmen om att få ha möjligheten att sura på varandra och att dricka för mycket, sånt där som vanliga par, dom som inte är delade, gör. Ryser som sagt. 

Youtube-klippet är en singelversion, och den är tyvärr på tok för kort (även om videon är sevärd bara för att få se Bowie). Texten är dessutom kapad och omkastad (helgerån!). Texten här nedan är albumtexten, och stämmer alltså inte med videon. Allt finns dock med, bara ni letar lite ;). För er som har Spotify rekommenderar jag dock att lyssna där istället.

Heroes

I, I will be king

And you, you will be queen

Though nothing will drive them away

We can beat them, just for one day

We can be heroes, just for one day

And you, you can be mean

And I, I'll drink all the time

'Cause we´re lovers, and that is a fact

Yes we're lovers, and that is that

Though nothing will keep us together

We could steal time, just for one day

We can be heroes, forever and ever

What d'you say

I, I can remember (I remember)

Standing by the wall (by the wall)

And the guns, shot above our heads (over our heads)

And we kissed, as though nothing could fall (nothing could fall)

And the shame was on the other side

Oh we can beat them, forever and ever

Then we can be heroes, just for one day

We can be heroes

Just for one day

We can be heroes

We're nothing, and nothing will help us

Maybe we're lying

Then you better not stay

But we could be safer

Just for one day

I sommar har Arvikafestivalen enligt egen utsago gjort "sin största bokning någonsin". Det är ett ganska stort konstaterande kan man tycka. Men ändå logiskt. Dom har nämligen bokat en av Giganterna. 

I sin egen genre (som råkar vara samma genre som är Arvikafestivalens vagga och som dom fortfarande omfamnar allra, allra mest) finns det inget större band. Depeche Mode gjorde under 80-talet synthen till Music For the Masses och blev ett av västvärldens utan tvekan största band. Som synthmusikens U2 har dom bara funnits där som en självklar del under hela min uppväxt, och låtarna känner man bara igen sådär helt självklart utan att själv veta varför (alltså, JAG vet ju varför, men jag menar dom andra ;)). Allt dom har gjort är sannerligen inte bra. Låten vi ska prata om här och nu är det dock. 

Det här är en till av dom där femstjärniga i min bok. Om Love Will Tear Us Apart handlar om döende kärlek handlar den här om Den Stunden när man har precis ALLT man kan önska framför sig. Den Stunden när det inte finns några som helst frågetecken. Den Stunden när det inte finns några ord för att beskriva alla känslor som far fram genom kropp och själ. Ord är helt överflödiga. Om precis det ögonblicket handlar den här låten. 

Ska inte låta orden flöda ut alltför mycket i just det här inlägget alltså, det passar sig liksom inte. Det blir nästan som att häda. Får istället be er att helt enkelt njuta av tystnaden. 

Enjoy the Silence

Words like violence break the silence

Come crashing in, into my little world

Painful to me, pierce right through me

Don't you understand, oh my little girl

All I ever wanted

All I ever needed

Is here in my arms

Words are very unnecessary

They can only do harm

Vows are spoken to be broken

Feelings are intense

Words are trivial

Pleasures remain, so does the pain

Words are meaningless and forgettable

All I ever wanted

All I ever needed

Is here in my arms

Words are very unnecessary

They can only do harm

Enjoy the silence

/ironisk

Lovar bot och bättring! :)

För att kompensera kommer här den allra, allra bästa låten. Någonsin. Jag vet, man ska vara försiktig med att uttrycka sådana floskler och att tala med så stora ord, men den här låten ÄR faktiskt den bästa. Om man nu måste välja vill säga. Tur att man sällan måste det förutom i musiknördsdiskussioner. 

Det är nästan ingen idé att försöka börja förklara för er vad som är så fantastiskt med den här låten. Det finns liksom inga fel. Den fångar en direkt vid första slaget på gitarren, och sen är man fast låten ut. Spelas den när man är ute blir man tokglad och spelar man den hemma är den det sorgligaste man kan tänka sig. Texten om döende kärlek är så oerhört begåvad och andas en sådan självdistans att det nästan är omöjligt att tänka sig att författaren endast var 22-23 år gammal när han skrev den. Inte en formulering sitter fel, och beskrivningarna av det alltmer ruttna förhållandet som skildras är så nakna och självutlämnande att man nästan känner instängdheten, paniken och den kvävande sorgen över allt det som skulle ha blivit men som aldrig blev. Besvikelsen över att livet som man hade ordnat det för sig inte höll sitter i varenda ord som mässas fram under dom 3 minutrarna och 23 sekundrarna som låten varar. Tristessen breder ut sig som ett kolsvart, tryckande täcke över varenda bokstav. Det är som att syret är fullständigt slut. Så mycket bitterhet får vi ta del av, men ändå känner man precis hur fint allting en gång var, innan det började vittra sönder. Hur mycket hopp som bodde där. Såhär ser kärlek ut när den dör. Det är ingenting vackert över det, ändå är orden så vackra att man nästan går sönder när man hör dom. 

När den slutar vill man bara höra den en gång till. För det finns inget att lyssna på efteråt, man är så uttömd på känslor att ingenting annat kan ta över. Därför är den Världens Bästa Låt. Och SJÄLVKLART hör Joy Division hemma bland Giganterna, det tycker jag inte behöver kommenteras ytterligare. 

Han måste ha varit en mycket gammal själ, Ian Curtis. 

(nej, just här är den inte 3.23 minuter. Men skivversionen är det.)

Love Will Tear Us Apart

When routine bites hard

And ambitions are low

And resentment rides high

But emotions won't grow

And we're changing our ways

Taking different roads

Then love, love will tear us apart again

Why is the bedroom so cold?

Turned away on your side

Is my timing that flawed?

Our respect run so dry?

Yet there's still this appeal 

That we've kept through our lives

Love, love will tear us apart again

Do you cry out in your sleep

All my failings exposed

There's a taste in my mouth 

As desperation takes hold

Is it something so good

Just can't function no more

Love, love will tear us apart again

Morrissey, som ju sjöng i the Smiths, är den enda artist jag gått och sett ensam. Ni som lyssnat på Morrissey vet att ska man se en spelning ensam ska man kanske se till att se honom (eller ja, Nordpolen kan också funka, lite samma känsla ;)). Morrissey är nämligen dom ensammas talesman. Och dom missförståddas. The Smiths är som inget annat band dom Missförstådda Tonåringarnas band. Ni vet, dom där tonåringarna som inte ser sprit och gina tricot som livets mening, utan dom som läser poesi. Som stänger in sig på sitt rum och läser Karin Boye. Som engagerar sig i samhället. Som kanske är homosexuella, eller som känner sig markant utanför på annat sätt. Och som, ibland i alla fall, mår outsägligt dåligt och är outsägligt ensamma. Tänk Agnes i Fucking Åmål (som ja, har en Morrissey-affisch på väggen. Förstås.). Vad hade dom gjort utan Morrissey och the Smiths? 

Morrissey ÄR den Missförstådda Tonåringen. Det spelar liksom ingen roll hur gammal han blir, han fortsätter att vara det. Han är den där man kan se upp till, och så kan man tänka att kan Han så kan JAG också. Om Han kan lyckas. Och det kan Han ju. 

Den här låten måste vara en av dom som spelats i absolut flest ensamma tonårsrum. Texten bär på all den hopplöshet och längtan efter Mening som brukar bo i dom där rummen. Den bär på den där längtan Bort, den där längtan som så ofta utmärker en Riktigt Bra Poplåt. Och visst spelades den även i mitt tonårsrum, och visst trodde jag att jag var den enda som egentligen förstod vad Morrissey menade. Och visst räddade den ibland livet på en, åtminstone kändes det ju så då. 

Det här är en Riktigt Bra Poplåt, tig ni som tycker något annat. 

There Is a Light That Never Goes Out

Take me out tonight

Where there's music and there's people who are young and alive

Driving in your car, I never never want to go home

Because I haven't got one, anymore

Take me out tonight

Because I want to see people and I want to see life

Driving in your car, oh please don't drop me home

Because it's not my home, it's their home and I'm welcome no more

And if a double-decker bus crashes into us

To die by your side is such a heavenly way to die

And if a ten ton truck kills the both of us

To die by your side

Well the pleasure, the privilege is mine

Take me out tonight

Take me anywhere, I don't care, I don't care, I don't care

And in the darkened underpass

I thought oh God, my chance has come at last

But then a strange fear gripped me and I just couldn't ask

Take me out tonight

Take me anywhere, I don't care, I don't care, I don't care

Driving in your car, I never never want to go home

Because I haven't got one

I haven't got one

Dexys var en skitbra inledning nu när jag tänker på det. Och det kommer bli så sjukt bra. Häng på! ;).

Ska till landet idag i alla fall, en liten påskflykt från stan. Ska bli skönt. Hoppas solen håller sig framme. Tar med datorn så jag inte dör av tristess om den nu inte skulle göra det. 

Lyssnar rätt mycket på Florence Valentin nu faktiskt, liiite har jag allt fastnat i den skivan. Den är riktigt bra, och har ett väldigt fint omslag. Bara en sån sak. Man blir ju dock av någon anledning sugen på att lyssna på en del andra artister när man hör dom (jag vet, nu är jag där igen, sorry). Som the Clash. Och Dexys Midnight Runners. Finns ju egentligen heller inte någon som helst anledning till att man inte skulle lyssna på dom.

Dexys Midnight Runners har alla hört. Det är ju dom som har gjort Come On Eileen, låten med titeln som snoddes och översattes av Håkan och som sedan översattes tillbaka av Montt Mardie ni vet. Den har ju alla hört, annars har man tillbringat sina dagar på någon helt musikfri plats. Det är Dexy's största hit. Det är dock inte den enda bra låten direkt. 

Dexy's Midnight Runners har följt mig under många år. Dom var ett av alla band som jag upptäckte via favoriterna Manic Street Preachers som talade sig varma om Kevin Rowland och hans band. Jag fick mig också några fantastiska artiklar till livs via den anrika tidningen Pop och oraklet Andres Lokko, som också hör till dom som har Kevin Rowland som en av sina allra största idoler. 

Musikaliskt är Dexys ett fantastiskt band, som dom låter vill jag att all soul ska låta. Rowlands röst är nästan själva definitionen av soul för mig, känslan han har är så otroligt grym! Att dom (eller han) dessutom hela tiden gått sin egen väg och inte dragit sig för att provocera och sticka ut gör ju inte saken sämre. Dexys är inte bara ett band att lyssna på, dom är i lika hög grad ett band att läsa om och fascineras av. Och att dansa till. Eller gråta till. Bara dom bästa banden som funkar till båda dom och allt däremellan. 

Dansa:

Gråta:

Hade med mig dom snyggaste tjejerna också som ni ser. Caroline är den som är uppmärksam på fotograferingsgrejen och Tove är den som också har en ny mobiltelefon.

Världens bästa! 

Tittade på broren igår när han spelade med sitt band. Det är broren som sitter längst bort vid pianot, under den väldigt fina tavlan. 

Riktigt bra var dom! :)

Milou ser till att passa bloggen när matte inte har tid. Har väl alltid vetat att han är en intelligent hund. 

Just nu har jag ju nästan tio alldeles nysläppta album som jag alternerar mellan, och det finns massa riktigt bra låtar på dom men ingen av dom pockar på min uppmärksamhet på det viset. Vi får se om det dyker upp någon helt enkelt.

Förra årets låt var i alla fall den här. Nu tänker alla som känner mig att "jaha JUST det ja, DEN var det, DET hade vi nästan glömt". Eller så hade dom eventuellt börjat sjunga den baklänges så fort orden "sarah, vår och låt" nämndes i samma mening. Så mycket lyssnade jag på den här alltså. 

Den släpptes också for the record redan i mars -08. För tidigt är alltså inte det som är problemet. 

Jag Är En Vampyr

Vad vill du? 

Men kom då

Jag är ju här och väntar på dig

Ett tu tre på marken, sitter och väntar modigt på sparken

Foten i huvudet, gud vet vad som hade hänt om hunden hade varit bunden

Och inte kunnat komma och skälla i tunneln

"Men lilla gubben hur är det fatt? Du fattar väl att,

du måste stå upp och slå tillbaks annars kommer dom aldrig låta dig va"

Jag höll med husse och tog bussen i till stan

Där det lyser tryggt

Hela världen är så underbar

På bussen in till stan

Hela världen är så underbar

Såg att det lyste, hörde musik

Just där och då tog jag det som en invit

Men din blick var mörk och märklig där du stod

På den trasiga mattan bredvid okända skor

Jag fatta allt och ingenting

Där stod ju du som alltid skulle va min

Du såg exakt lika påkommen ut som du var

Men ärligt talat det var skönt med ett dåligt svar

Hela världen är så underbar

Bara man får ett svar

Du vet var du sitter och siktar

Tills du är riktigt säker, vet att det hittar in

Där ingen annan kommit in

Hjärtat väljer blint

Nu när jag svalt det kan du dra det hur långt du vill

Du vet jag vill bli din

Och ingen annan kommer in

Hjärtat gör mig blind

Hela världen är så underbar

Om man är korkad tom och glad

Hela världens hunger samlad i mig

Toaletten, spegeln, jag har stirrat färdigt i den

Och vem är inte ful i 60W ljus?

Toaletten, duschen, jag har gömt mig för sista gången i den

Och vem blir inte kall, naken och våt i en tom hall

Somnar 07, vaknar igen på natten

Jag är en vampyr, jag suger och spyr

Låt mig komma in, jag vill bli din

Invändningen man kan ha här är eventuellt att det KAN låta liiiite likt vissa andra band. Jag har ju tidigare förklarat min ståndpunkt även i den frågan, men här är det ibland väldigt uppenbart inte bara vilken artist utan även vilken låt Love Antell haft på hjärnan när han författat (jämför t.ex. hiten Pokerkväll i Vårby Gård med Clash fantastiska Rudie Can't Fail). Jag känner att jag kan strunta i det, dels har dom ju alldeles oerhört god smak och dels har dom ju som sagt ett Budskap. Dessutom har nog många av dagens kids inte koll på typ the Clash, och då kan dom ju behöva en historielektion. Annorlunda blir det dock när Florence Valentin låter exakt som en samtida artist. Första singeln från nya skivan heter Spring Ricco och låter väldigt mycket som Hellström. Och Glasvegas. Inga historielektioner där inte. Den är också sjukt bra, så jag tycker inte man ska låta det hindra en från att tycka om. Handlar om mordet på Kungsholmen gör den också, Riccardo ni vet. Och det är ju där han skiljer sig från dom andra svenska artisterna som förvisso ofta skriver fantastiskt fina texter, men som aldrig någonsin ser utanför sin egen bubbla. I Spring Ricco är vi långt utanför bubblan och 16 år och springer för livet på Kungsholmen en kylig natt i oktober. Jag tror vi skulle behöva vara utanför bubblan lite oftare. 

Skulle nästan vilja säga vårens låt. Men det är nog för tidigt. 

Som sagt alltså. Florence Valentin behövs

Spring Ricco

Latino Don Juan, bara 16 år

Tar inga råd från nån jävla syokonsult

Dom är efter dig nu

Dom kommer slå hårt

Dom kommer slå hårt

Ungar på skolgården leker Firman Boys

Hotar varandra med sms på telefon

En flaska mot skallen blir droppen nån gång

Det var droppen för dom

Så spring Ricco, spring Ricco, spring Ricco

King Island är rena Kingston nu

Händer samma sak på bortaplan hörs inte ett ljud

Det är det här dom har väntat på

Så spring Ricco, spring Ricco

Slanga bensin med EU-moppegängena

Istället för att stå där med guldkors och bandana

Efter nån som 50 Cent

med skottsäker väst från Dolce Et Gabana

Spring Ricco, spring Ricco, spring Ricco

Det är det här dom väntat på

Så spring allt du kan Ricco

Det är det här dom väntat på

Det är det här dom väntat på

Nu ramlar du snart

Dom slutar aldrig slå

Ni får lyssna lite mer på Broder Daniel under tiden enligt devisen att man aldrig kan lyssna för mycket på Broder Daniel. Ska lägga in dom i min iPhone nu. ;)

...och jag är ganska beroende skulle man kunna säga. iPhonen är det senaste tillskottet, och jag är helt såld. Tror det beror på att jag är en teknisk idiot. Jag fattar inte andra märken. Tur att jag slipper det nu. 

bob hund på spotify 

Har alltså vänner som känner mig ganska bra visade det sig. Men jag lägger ingen prestige i sånt här, det viktigaste är inte att ha rätt, det viktigaste är att man lyssnar på bra musik! Så tänker jag i alla fall. ;)

When I Grow Up

When I grow up, I want to be a forester, run through the moss on high heels

That's what I'll do, throwing out boomerang, waiting for it to come back to me

When I grow up, I want to live near the sea, crab claws and bottles of rum

That's what I'll have, staring at the seashell, waiting for it to embrace me

I put my soul in what I do

Last night I drew a funny man with dark eyes and a hanging tongue

It goes way bad, I never liked a sad look

From someone who wants to be loved by you

I'm very good with plants

When my friends are away they let me keep the soil moist

On the seventh day I rest for a minute or two

Then back on my feet and cry for you

You've got cucumbers on your eyes

Too much time spent on nothing

Waiting for a moment to arise

The face in the ceiling and arms too long

I wait for him to catch me

Waiting for you to embrace me

Gjorde ett test på Facebook förresten. Sen jag såg den eminenta serien Six Feet Under har jag tänkt att nej, jag ÄR ingen karaktär i Sex and the City, jag är snarare Brenda i nämnda serie. Hon är lite mer komplex liksom har jag tyckt. 

Idag fick jag dock veta att inte ens hon räcker till. Laura Palmer är jag visade det sig. 

Tillhörande beskrivning lyder som följer: You are the "homecoming queen" type with a secret side. You appear to be the picture of purity on the outside while being completely self destructive on the inside. Watch out, you could set off a chain reaction and hurt everyone around you, not to mention unleashing Bob and making people face the black lodge. 

Jaha ja. Undrar hur man ska tolka det. 

Ibland är det dock inte så illa att gå över Västerbron. Såhär såg det ut därifrån igår. Simpsons-moln sa mitt promenadsällskap, och det är det ju.

Äntligen! 

...tänkte jag när jag såg artikeln i alla fall. Sen noterade jag att jag ju inte är i Svedala det aktuella datumet, jag är i det stora äpplet. Vilket i och för sig inte heller är helt fel. Ni får helt enkelt ta det som ett tips. Cirkus, 28 juni. Skyll er själva om ni missar dom utan giltigt skäl. 

Den här öppnade dom med sist jag såg dom. Så jäkla bra. 

It's a Sin

When I look back upon my life, it's always with a sense of shame

I've always been the one to blame

For everything I long to do, no matter when or where or who

Has one thing in common too

It's a, it's a, it's a

It's a sin

Everything I've ever done, everything I'll ever do

Every place I've ever been, everywhere I'm going to

It's a sin

At school they taught me how to be

So pure in thought and word and deed

They didn't quite suceed

For everything I long to do, no matter when or where or who

Has one thing in common too

It's a, it's a, it's a

It's a sin

Everything I've ever done, everything I'll ever do

Every place I've ever been, everywhere I'm going to

It's a sin

Father forgive me, I tried not to do it

Turned over a new leaf, then tore right through it

Whatever you taught me, I didn't believe it

Father you fought me, 'cause I didn't care

And I still don't understand

So I look back upon my life forever with a sense of shame

I've always been the one to blame

For everything I long to do, no matter where or when or who

Has one thing in common too

It's a, it's a, it's a

It's a sin