condemnedtorocknroll

Det är helt otroligt att tänka sig att David Bowie debuterade redan 1967. Beatles i all ära (jag är faktiskt inget jättestort fan), självklart gjorde dom en hel del fantastiskt, och visst, Bowie var fem år senare, men det ÄR faktiskt fantastiskt att han gjorde det han gjorde så tidigt. Bowie är inget annat än ett geni. 

För det första är låtarna (oftast) inget annat än helt underbara. För det andra - leken med alla alter-egon. Androgyniteten. För det tredje - han är fortfarande genialisk. Han gör fortfarande helt nya saker. Han kommer aldrig bli Rolling Stones som turnerar runt och vill att det ska vara 60-tal för evigt. När jag såg honom första gången i Globen (1995 om jag inte minns fel) var han bland det mest revolutionerande det året. Det är så sjukt tufft. Jag tror det beror på att Bowie är en konstnär. Han är så mycket, mycket, mycket mer än en popartist. Allt han gör blir sannerligen inte alltid rätt, men han behöver nog göra det inte så bra för att komma fram till dom fantastiska stunderna. Det är liksom okej. 

David Bowie är den enda artisten (utom Manics, men dom är lite utom tävlan ;)) i min låtlista som har två femstjärniga låtar. Jag har funderat lite på om jag skulle ge er båda på en gång, eller om jag ska snåla och bara låta er få en. Jag bestämde mig för att jag ska snåla. Ni kan ju få gissa vilken den andra är om ni har lust (fast ni som brukar kommentera känner ju mig och vet ju förmodligen redan), annars får ni den säkert i något inlägg framöver. Kanske blir det ett till Bowie-inlägg redan under Gigant-temat, för så stor är han för mig. 

Den här låten är inte en av Bowies mest kända låtar, men det är definitivt en av dom mest omtyckta bland musikälskarna. Jag kommer själv ihåg en beskrivning av Jocke Berg i Kent där han beskrev sina rysningar när Bowie går upp och sjunger högre (rösten herregud, rösten!) och när han sjunger om delfinerna och vilka bilder det satte i huvudet på den unge herr Berg. Jocke älskar ju Bowie (har t.o.m. skrivit låtar om det), och det här (sa han i den intervjun i alla fall) är hans absoluta älsklingslåt. Det är ju inte svårt att förstå. Texten är en vansinnigt vacker version av det gamla uttrycket Kärleken Övervinner Allt, och det är väl en av dom första (men inte sista) kärlekslåtarna som utspelar sig på varsin sida om  Berlinmuren. Gitarrerna som texten flyter på låter knappt ens som gitarrer. Om jag någon gång gifter mig vill jag nog gärna att den här ska spelas någon gång under det hela, för känns det inte såhär är det ju liksom inte värt det. Jag ryser i stort sett varje gång jag hör den. Bara grejen att beskriva drömmen om att få ha möjligheten att sura på varandra och att dricka för mycket, sånt där som vanliga par, dom som inte är delade, gör. Ryser som sagt. 

Youtube-klippet är en singelversion, och den är tyvärr på tok för kort (även om videon är sevärd bara för att få se Bowie). Texten är dessutom kapad och omkastad (helgerån!). Texten här nedan är albumtexten, och stämmer alltså inte med videon. Allt finns dock med, bara ni letar lite ;). För er som har Spotify rekommenderar jag dock att lyssna där istället.

Heroes

I, I will be king

And you, you will be queen

Though nothing will drive them away

We can beat them, just for one day

We can be heroes, just for one day

And you, you can be mean

And I, I'll drink all the time

'Cause we´re lovers, and that is a fact

Yes we're lovers, and that is that

Though nothing will keep us together

We could steal time, just for one day

We can be heroes, forever and ever

What d'you say

I, I can remember (I remember)

Standing by the wall (by the wall)

And the guns, shot above our heads (over our heads)

And we kissed, as though nothing could fall (nothing could fall)

And the shame was on the other side

Oh we can beat them, forever and ever

Then we can be heroes, just for one day

We can be heroes

Just for one day

We can be heroes

We're nothing, and nothing will help us

Maybe we're lying

Then you better not stay

But we could be safer

Just for one day