his game is called survivin, at the end of the harder they come

Okej, NU är det det fina vårvädret som drar ner bloggmotivationen. Ingen ironi här inte. Hoppas det här vädret håller i sig åtminstone till december! Lite jobb har det varit också förstås. Då hinner man inte alltid så mycket annat. 

Nu kommer lite av en giganternas gigant i min värld kan man säga. Jag har vänner som kallar min lägenhet för the Clash-templet, och det säger kanske en hel del. Dom är verkligen det coolaste bandet i världen. Man förlåter dom för alla eventuella resor ut i luddigt flum (hej sandinista!), för det går nästan inte att tänka sig ett musikliv utan dom. Dessutom var dom, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, verkligen det snyggaste bandet ever. Stil ÄR viktigt. Man blir inte Popstjärna annars. Kanske något för typ Winnerbäck att ta till sig ;).

The Clash var ju såklart även en stor inspirationskälla för mina tonårsälsklingar Manic Street Preachers. Det är svårt att tänka sig dom utan the Clash också faktiskt. Och det var ju så jag kom i kontakt med detta eminenta gamla punkband. För det är ju punk dom är, och det var dom hela tiden, även om musiken tog andra vägar. Att vara punk handlar om attityd, om att vilja något med sin musik. Det ville the Clash, hela tiden. 

Albumet London Calling är förmodligen världens (hittills måste man väl skriva) bästa rockalbum. Det är sanslöst hur många olika genrer som dom lyckas peta in på en enda platta utan att det alls låter ofokuserat. Allt låter som dom. Det är faktiskt en av få skivor som jag nog tycker att alla i alla fall bör ha hört. Jag återkommer sjukt ofta till den. Här får ni enbart ett litet smakprov. I baktakt just här. Passar liksom till sommarsolen tycker jag. 

Videon är det en privatperson som har petat ihop. Den är riktigt bra gjord, men man får ta med i beräkningen att den som gjort den (enligt egen utsago) har en ordentlig crush på basisten. Det är typ enbart han med alltså. Gör inte så mycket, just det här är ju faktiskt hans låt.



Guns of Brixton

When they kick at your front door
How you gonna come?
With your hands on your head
Or on the trigger of your gun

When the law break in
How you gonna go?
Shot down on the pavement
Or waiting on death row

You can crush us, you can bruise us
But you'll have no answer to
Oh, the guns of Brixton

The money feels good
And your life you like it well
But surely your time will come
As in heaven, as in hell

You see, he feels like Ivan
Born under the Brixton sun
His game is called survivin
At the end of the harder they come

You know it means no mercy
They caught him with a gun
No need for the black maria
Good bye to the Brixton sun

You can crush us, you can bruise us
And even shoot us
But oh, the guns of Brixton

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0