to die by your side is such a heavenly way to die
Ok, vart ska man då börja... Tror jag börjar i Manchester. Det är ju ofta där man hamnar av någon anledning. Just nu befinner vi oss på 80-talet, och då förstår ni kanske vad som väntar. Just det ja. The Smiths. Dom har ju inte fått vara med hittills (eller, dom har nämnts flera gånger, men enbart som influens. Säger väl en del i och för sig). Lite slarvigt av mig kan ju tyckas. The Smiths är ju för indiepopen vad skägget är för jultomten kan man ju säga. Bättre sent än aldrig alltså. Giganter är dom utan tvekan.
Morrissey, som ju sjöng i the Smiths, är den enda artist jag gått och sett ensam. Ni som lyssnat på Morrissey vet att ska man se en spelning ensam ska man kanske se till att se honom (eller ja, Nordpolen kan också funka, lite samma känsla ;)). Morrissey är nämligen dom ensammas talesman. Och dom missförståddas. The Smiths är som inget annat band dom Missförstådda Tonåringarnas band. Ni vet, dom där tonåringarna som inte ser sprit och gina tricot som livets mening, utan dom som läser poesi. Som stänger in sig på sitt rum och läser Karin Boye. Som engagerar sig i samhället. Som kanske är homosexuella, eller som känner sig markant utanför på annat sätt. Och som, ibland i alla fall, mår outsägligt dåligt och är outsägligt ensamma. Tänk Agnes i Fucking Åmål (som ja, har en Morrissey-affisch på väggen. Förstås.). Vad hade dom gjort utan Morrissey och the Smiths?
Morrissey ÄR den Missförstådda Tonåringen. Det spelar liksom ingen roll hur gammal han blir, han fortsätter att vara det. Han är den där man kan se upp till, och så kan man tänka att kan Han så kan JAG också. Om Han kan lyckas. Och det kan Han ju.
Den här låten måste vara en av dom som spelats i absolut flest ensamma tonårsrum. Texten bär på all den hopplöshet och längtan efter Mening som brukar bo i dom där rummen. Den bär på den där längtan Bort, den där längtan som så ofta utmärker en Riktigt Bra Poplåt. Och visst spelades den även i mitt tonårsrum, och visst trodde jag att jag var den enda som egentligen förstod vad Morrissey menade. Och visst räddade den ibland livet på en, åtminstone kändes det ju så då.
Det här är en Riktigt Bra Poplåt, tig ni som tycker något annat.
There Is a Light That Never Goes Out
Take me out tonight
Where there's music and there's people who are young and alive
Driving in your car, I never never want to go home
Because I haven't got one, anymore
Take me out tonight
Because I want to see people and I want to see life
Driving in your car, oh please don't drop me home
Because it's not my home, it's their home and I'm welcome no more
And if a double-decker bus crashes into us
To die by your side is such a heavenly way to die
And if a ten ton truck kills the both of us
To die by your side
Well the pleasure, the privilege is mine
Take me out tonight
Take me anywhere, I don't care, I don't care, I don't care
And in the darkened underpass
I thought oh God, my chance has come at last
But then a strange fear gripped me and I just couldn't ask
Take me out tonight
Take me anywhere, I don't care, I don't care, I don't care
Driving in your car, I never never want to go home
Because I haven't got one
I haven't got one
Kommentarer
Postat av: moa
Ja jag har ju undrat var du har gjort av dom! ;)
Tur att man inte behöver tiga. En av dom bästa låtarna, någonsin.
Postat av: Tessi
Åhh min favoritlåt. Nästan. Ialla fall en av dem.
Den är suverän!
Postat av: Therese
Jag måste nog lyssna lite mer på The Smiths.
Dom är ju BRA det vet jag ju, men jag har aldrig riktigt lyssnat på dom, som man ska.
Får bli ändring på det.
Och ja, att se Nordpolen ensam funkar alldeles utmärkt! ;)
Postat av: Sarah
Ja visst är det en av dom bästa låtarna någonsin! Jag älskar den!
Och ja, jag tänkte väl att Nordpolen funkade han med ;)
Trackback
