condemnedtorocknroll

Ska till landet idag i alla fall, en liten påskflykt från stan. Ska bli skönt. Hoppas solen håller sig framme. Tar med datorn så jag inte dör av tristess om den nu inte skulle göra det. 

Lyssnar rätt mycket på Florence Valentin nu faktiskt, liiite har jag allt fastnat i den skivan. Den är riktigt bra, och har ett väldigt fint omslag. Bara en sån sak. Man blir ju dock av någon anledning sugen på att lyssna på en del andra artister när man hör dom (jag vet, nu är jag där igen, sorry). Som the Clash. Och Dexys Midnight Runners. Finns ju egentligen heller inte någon som helst anledning till att man inte skulle lyssna på dom.

Dexys Midnight Runners har alla hört. Det är ju dom som har gjort Come On Eileen, låten med titeln som snoddes och översattes av Håkan och som sedan översattes tillbaka av Montt Mardie ni vet. Den har ju alla hört, annars har man tillbringat sina dagar på någon helt musikfri plats. Det är Dexy's största hit. Det är dock inte den enda bra låten direkt. 

Dexy's Midnight Runners har följt mig under många år. Dom var ett av alla band som jag upptäckte via favoriterna Manic Street Preachers som talade sig varma om Kevin Rowland och hans band. Jag fick mig också några fantastiska artiklar till livs via den anrika tidningen Pop och oraklet Andres Lokko, som också hör till dom som har Kevin Rowland som en av sina allra största idoler. 

Musikaliskt är Dexys ett fantastiskt band, som dom låter vill jag att all soul ska låta. Rowlands röst är nästan själva definitionen av soul för mig, känslan han har är så otroligt grym! Att dom (eller han) dessutom hela tiden gått sin egen väg och inte dragit sig för att provocera och sticka ut gör ju inte saken sämre. Dexys är inte bara ett band att lyssna på, dom är i lika hög grad ett band att läsa om och fascineras av. Och att dansa till. Eller gråta till. Bara dom bästa banden som funkar till båda dom och allt däremellan. 

Dansa:

Gråta: