condemnedtorocknroll

I sommar har Arvikafestivalen enligt egen utsago gjort "sin största bokning någonsin". Det är ett ganska stort konstaterande kan man tycka. Men ändå logiskt. Dom har nämligen bokat en av Giganterna. 

I sin egen genre (som råkar vara samma genre som är Arvikafestivalens vagga och som dom fortfarande omfamnar allra, allra mest) finns det inget större band. Depeche Mode gjorde under 80-talet synthen till Music For the Masses och blev ett av västvärldens utan tvekan största band. Som synthmusikens U2 har dom bara funnits där som en självklar del under hela min uppväxt, och låtarna känner man bara igen sådär helt självklart utan att själv veta varför (alltså, JAG vet ju varför, men jag menar dom andra ;)). Allt dom har gjort är sannerligen inte bra. Låten vi ska prata om här och nu är det dock. 

Det här är en till av dom där femstjärniga i min bok. Om Love Will Tear Us Apart handlar om döende kärlek handlar den här om Den Stunden när man har precis ALLT man kan önska framför sig. Den Stunden när det inte finns några som helst frågetecken. Den Stunden när det inte finns några ord för att beskriva alla känslor som far fram genom kropp och själ. Ord är helt överflödiga. Om precis det ögonblicket handlar den här låten. 

Ska inte låta orden flöda ut alltför mycket i just det här inlägget alltså, det passar sig liksom inte. Det blir nästan som att häda. Får istället be er att helt enkelt njuta av tystnaden. 

Enjoy the Silence

Words like violence break the silence

Come crashing in, into my little world

Painful to me, pierce right through me

Don't you understand, oh my little girl

All I ever wanted

All I ever needed

Is here in my arms

Words are very unnecessary

They can only do harm

Vows are spoken to be broken

Feelings are intense

Words are trivial

Pleasures remain, so does the pain

Words are meaningless and forgettable

All I ever wanted

All I ever needed

Is here in my arms

Words are very unnecessary

They can only do harm

Enjoy the silence