condemnedtorocknroll

Jag såg Broder Daniel första gången -95 i Karlstad. Min kusin hade slutat 9:an och bob hund skulle spela på nöjesfältet i Karlstad tillsammans med debuterande Broder Daniel. Ungefär 2000 glada skolavslutningsungdomar hade samlats för att se spelningarna. Bob hund började och dom är ju som någon nyss sa alltid bob hund. Broder Daniel skulle gå på efteråt. 

Det var nog inte en av deras mest kaotiska spelningar (det finns ju STORIES när det gäller det här bandet), det var väl snarare en ganska normal tidig BD-spelning kan jag tänka. Henrik Berggren låg på scenen i fosterställning skakandes av någon slags spasmer iförd en rosa fjäderboa (och stjärnorna förstås. Redan då satt dom på flera stycken i publiken) och skrek att han ville vara Luke Skywalker och att inget var bra i hans liv och jag visste inte om han var ett geni eller bara fullständigt galen. Det var onekligen en tunn linje. Efter en nästan lite skrämmande halvtimme lämnade dom scenen, som snabbt blev full av röda skolavslutningsrosor. Inga extranummer förstås. Våra nattvandrande föräldrar (som smög utanför staketet och som uppskattade bob hund väldigt mycket) orkade inte höra eländet och begav sig hemåt nästan direkt då spelningen började. Morgonen efteråt var dom upprörda. Första och enda gången som sagt. 

Jag och min kusin var snarare helt hänförda. Ingen artist hade talat till oss på det sättet förut. Aldrig hade vi varit med om något som var så skört och så starkt på samma gång. Vi var helt övertygade om Broder Daniels storhet. Idag vet vi ju att det var vi som hade rätt. 

För ett år sedan idag gick Broder Daniel i graven. Det bestämdes senare, men det var för ett år sedan det hände. Återigen, det finns väldigt få band som lämnar ett så oerhört stort tomrum efter sig. 

Inte ens vi tänkte kanske "Allsång på Skansen" dock under det där första året. Allt kan man ju inte förutspå.