I was having the time of my life, so why did you have to die?
Nej, jag MÅSTE lägga upp en till. Jag glömde ju LÅTEN med Gene, den som förärades allra flest tårar i det gamla flickrummet. Det här kommer ni förstå när ni lyssnar. Och läser texten. Det måste ni. Martin Rossiter lämnar i texten ut sitt allra innersta i ett brev om och till en vän som man får förmoda har tagit sitt liv. Det är fullkomligt naket, han blottar både avgrundsdjup skuld och den allra svartaste sorgen på bara några få meningar. Han säger så otroligt mycket på så få ord att jag önskar att jag bara hade en fjärdedel av hans begåvning när jag lyssnar.
Fattar inte hur jag kunde glömma den här. Så kan det gå när man har varit ifrån ett band för länge. Fy på mig.
Trevlig helg på er, nu ska jag dricka vin! :)
London, Can You Wait?
My kith an kin
I have sinned
I didn't hear the siren, or see him giving in
My kith and kin
Oh I have sinned
Again
And he said:
"London can you wait?
For all the things I've got to say
How long can you wait?"
My kith and kin
Oh I have sinned
The alarm rang loud, the lights were on, I didn't see a thing
My kith and kin
Death just walked in
Again
And he said:
"London can you wait?
For all the things that I must say
How long can you wait?
Oh how long?"
I was having the time of my life
So why did you have to die?
I'm lost, again..
I'm lost again
I'm lost again
I am lost again
Kommentarer
Postat av: moa
Ja den här kan verkligen få en tårögd! Så fin!!
Postat av: david
Det här är en skitbra låt!
Postat av: Sarah
Jag vet! Vilken liten pärla man återupptäckte!
Trackback
