you don't need a weather man to know which way the wind blows
Idag ska jag till Globen och se Bob Dylan. Min kära mor fick det i disputationspresent, och idag är det dags. Det är inte första gången jag får tillfälle att se denna legend livs levande dock. Två gånger tidigare har våra vägar korsats, en gång på Lollipopfestivalen och en gång på Roskildefestivalen. Båda gångerna utnyttjade han sin legendstatus till att låta sina spelningar vara i över tre timmar, vilket båda gångerna (förstås) satte hela festivalschemat ur spel. Om ni inte skulle ha varit på festival så funkar det nämligen oftast så att det inte kan pågå spelningar på de största scenerna samtidigt då de i sådana fall skulle störa varandra. Artisten som skulle på efter Bob Dylan fick alltså vackert stå och vänta. Den festivalarrangör som slänger Bob Dylan av scenen har inte sett dagens ljus än är jag rätt övertygad om, och följaktligen fick han stå kvar så länge han behagade.
Snällt, kan man ju tycka. Han ger lite extra av sig själv, kan man ju tycka. Och så skulle det ju kunna vara, om han nu hade varit något att stå och lyssna på i tre timmar. Missförstå mig rätt, han ÄR en levande legend och han har skrivit SJUKT många fantastiska låtar, men han är inte så där väldigt...variationsrik. Tre timmar är låååång tid. Jag hade vid båda dessa tillfällen en rätt stark känsla av att det nästan enbart var Bob Dylan själv som tyckte att tre timmars konsert var en kul idé.
På en festival kan man ju ändå ta en promenad, ta en öl, prata skit med någon, strunta i Dylan och ta sig till campingen, men på Globen sitter man FAST. Jag hoppas han har bråttom någonstans i kväll.
(Men. Han har ju gjort en del fantastiska låtar. Som sagt.)
Kommentarer
Postat av: Therese
Ha så kul! :)
Och nä 3 timmar skulle jag nog inte stå ut med, även om han gjort en hel del bra låtar.
3 timmar hade varit 2 timmar för mycket för min del.
Trackback
