condemnedtorocknroll

Från gamla idolerna Manics, som hängt med hur länge som helst, till nya idolen Anna Odell. Jag utlovade visst en rapport från Konstfacks omtalade vårutställning. Idag var jag där. Om jag tyckte hon var modig innan, så är det ingenting mot vad jag tycker nu. Visst, hennes verk kanske känns lite ofärdigt på många sätt, hon är ju trots allt bara konststudent än, men vilket ofantligt mod det måste ha krävts för att göra det hon har gjort. Jag saknar ord! Det finns faktiskt en hel del beröringspunkter med just Manics faktiskt. Jag tycker mig ana samma intelligens, och det provokativa anslaget finns ju definitivt hos båda. "You gotta hit people with a sledgehammer to get them to listen" var ett ofta använt uttryck under Manics tidiga år. Odell drämde till ordentligt med hammaren kan man säga. 

Tråkigt är ju dock att Odells hammare inte skapat den debatt som var tänkt. Sådan makt har dom, psykiatrin. Och paradoxalt nog skapar det ju ändå den poäng som hon var ute efter. Att dom t.o.m. kanske får hennes handlande till att bli kriminellt är bisarrt, och säger oändligt mycket mer om psykiatrin än om Odell. Moraliskt är det intressant och möjligt att diskutera hennes handlande, att kalla det kriminellt är bara löjligt. Jag hoppas det inte är bara jag som kommer att tänka på Kafkas "Processen". 

bild från Aftonbladet