condemnedtorocknroll

Den här covern upptäckte jag ganska nyss. Har hört att den finns, men inte hört själva låten. Jag är nästan lite ledsen över den förlorade tiden, för den är så fantastiskt bra. Montt Mardié har tagit Håkan Hellströms låt Kom Igen Lena och gjort den till något helt annat, men ändå känns det inte alls som att han har förlorat kärnan i låten. Snarare tror jag han har plockat fram en annan dimension av den. För när man lyssnar på den här känns den så sorglig, så melankolisk, så oerhört långt från det glädjesprakande erergifyrverkeri som utgör originalet. Men lyssnar man på texten så finns ju melankolin, rastlösheten och längtan även i nämnda original. Och sorgsenheten i coverversionen bär med sig ganska mycket glitter från originalet när man tar den till sig. På något sätt kanske det ligger något i myten om att om man aldrig känt avgrundsdjup sorg kan man heller aldrig känna explosionsartad glädje.