condemnedtorocknroll

Det finns bara ett val, ingen gör det bättre än Håkan. Så är det bara. Trevlig helg på er :)!

//framåtsträvare

Har varit ute och vandrat i kväll, och det är ju fortfarande så FRUKTANSVÄRT kallt! Ångrade inte bara en gång att jag inte hade vantar på mig kan jag säga. Jag vill ha picknickvänliga temperaturer, NU! 

Förutom kylan har det varit en underbart skön dag. Den har i stort sett innehållit allt man kan önska faktiskt. Nästan i alla fall. Inte alla dagar som gör det minsann. En skön sak är att jag idag kommit över en sjukt bra spellista på spotify! Ni måste faktiskt få den också. Det är någon (har ingen aning om vem, jag kom över listan på en annan blogg, och den bloggförfattaren var också bara förmedlare) som har suttit och gjort ett ganska gediget arbete med att plocka ut Låtar Man Måste Ha Hört. Det är säkert ett hundratal låtar sammanlagt, en låt av varje utvald artist, och många av dom är verkligen sådana man Måste Ha Hört. Andra är bara skitbra. En liten introduktionslista i popmusikhistoria kan man kanske säga. Inte så dumt som ni förstår! Har lyssnat på den hela dagen. Har också tillbringat tid med att gå igenom den tillsammans med en annan popnörd vars smak jag högaktar, och vi har kritiserat, givit egna förslag på låtar när vi tycker att den okända upphovsmannen valt fel och lagt till grupper (inte i den fysiska listan alltså, utan bara i diskussionen) som inte finns med. Nu är vi helt redo att göra en egen liknande lista! Får väl återkomma med den om ett halvår eller så.

Som sagt, en alldeles fantastisk liten dag i all sin anspråkslöshet :).

Bilden är från Konstfacks hemsida

Just nu befinner jag mig extremt mycket i nutiden när det kommer till det musikaliska, så jag tror alltihop blir mycket roligare om jag skriver om ny musik istället. Jag har köpt extremt mycket skivor, t.o.m. för att vara jag, och spotify gör ju faktiskt att man kan lyssna igenom ännu fler. Samlade ihop lite guldkorn från årets första del (snart halva har ju gått faktiskt). 

Det har verkligen kommit en hel del bra! Men, och här välkomnas förslag å det varmaste, jag saknar fortfarande den där LÅTEN, den som för alltid kommer att bli förknippad med Våren -09. Vart håller den hus egentligen? 

2009 so far på spotify

Idag är det svårt att förstå hur viktiga Nirvana var för aternativmusikens plats i t.ex. radio och TV. Innan Nirvana var alternativmusik just Alternativ. Efter Nirvana kunde samma musik vara den som sålde allra bäst och hördes allra mest. Nirvana banade väg för rocken på topplistorna, och vägen är fortfarande upptrampad, idag är det inget konstigt att the Hives ligger etta på Tracks. Musikklimatet hade varit oerhört mycket tristare om det hade varit det.

Albumet Nevermind utses gång på gång till 90-talets viktigaste album. Det är inte musiken i sig som är revolutionerande, det är statusen albumet fick och den stora publik det nådde. Kanske hade det kommit några andra om inte Nirvana sprängt gränserna, kanske inte. Vi visste naturligtvis inte då hur stora dom faktiskt egentligen var, och egentligen var vi nog rätt ointresserade. Cobain var nämligen inte i första hand sin generations stora ikon när han levde, han var i första hand ett språkrör för olyckliga människor. Jag hoppas att det aldrig glöms bort att Nirvana fyllde även den funktionen, för det är det viktigaste ett band egentligen kan erbjuda. 

Nevermind är förstås (en av) 90-talets absolut viktigaste skivor, inget tvivel om det. Låten jag valt kommer också från den skivan. Valde dock versionen från den berömda MTV unplugged-spelningen som etsat sig fast på så mångas näthinnor. Det här är ingenting annat än musikhistoria. 

Polly

Polly wants a cracker

I think I should get off her first

I think she wants some water

To put out the blow torch

Isn't me

Have a seed

Let me clip

Dirty wings

Let me take a ride

Cut yourself

I want some help

To please myself

Got some rope 

Have been told

I promise you

Have been true

Let me take a ride

Cut yourself

I want some help

To please myself

Polly wants a cracker

Maybe she would like some food

Ask me to untie her

A chase would be nice for a few

Polly says her back hurts

She's just as borde as me

She caught me off my guard

It amazes me the will of instinct

...och här är månen sedd från hammocken vid Årstaviken. Må det aldrig bli vinter igen!

Så himla fin kväll. Lite kallt fortfarande dock, men det tar sig! Har cyklat runt stan med Lisa och tittat på alla gröna träd. Har också suttit i en hammock vid Årstaviken och tittat på vattnet och massa kvällsmotionärer & flanörer. Så himla fin stad man bor i tycker man ibland. 

Just här är vi på Skeppsholmen. 

Bruce Springsteen är för övrigt otvivelaktigt en Gigant. Den som tycker annorlunda kastar första stenen eller vad man brukar säga.

God natt! :)

 

Här har ni anledningen till smek- (eller ök-?) namnet på min lägenhet. Den är lätt en av mina käraste ägodelar. Börjar det brinna tar jag den och springer (efter hundarna, goes without saying). Stor är den också. Det framgår kanske inte riktigt av bilden, men den är det. Och så skålar dom tillbaka efter tillräckligt många glas vin. Det ni!

Tänkte också att ni skulle få London Calling på Spotifylänk. Så där har ni den alltså. Lyssna och njut. :)

Nu kommer lite av en giganternas gigant i min värld kan man säga. Jag har vänner som kallar min lägenhet för the Clash-templet, och det säger kanske en hel del. Dom är verkligen det coolaste bandet i världen. Man förlåter dom för alla eventuella resor ut i luddigt flum (hej sandinista!), för det går nästan inte att tänka sig ett musikliv utan dom. Dessutom var dom, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, verkligen det snyggaste bandet ever. Stil ÄR viktigt. Man blir inte Popstjärna annars. Kanske något för typ Winnerbäck att ta till sig ;).

The Clash var ju såklart även en stor inspirationskälla för mina tonårsälsklingar Manic Street Preachers. Det är svårt att tänka sig dom utan the Clash också faktiskt. Och det var ju så jag kom i kontakt med detta eminenta gamla punkband. För det är ju punk dom är, och det var dom hela tiden, även om musiken tog andra vägar. Att vara punk handlar om attityd, om att vilja något med sin musik. Det ville the Clash, hela tiden. 

Albumet London Calling är förmodligen världens (hittills måste man väl skriva) bästa rockalbum. Det är sanslöst hur många olika genrer som dom lyckas peta in på en enda platta utan att det alls låter ofokuserat. Allt låter som dom. Det är faktiskt en av få skivor som jag nog tycker att alla i alla fall bör ha hört. Jag återkommer sjukt ofta till den. Här får ni enbart ett litet smakprov. I baktakt just här. Passar liksom till sommarsolen tycker jag. 

Videon är det en privatperson som har petat ihop. Den är riktigt bra gjord, men man får ta med i beräkningen att den som gjort den (enligt egen utsago) har en ordentlig crush på basisten. Det är typ enbart han med alltså. Gör inte så mycket, just det här är ju faktiskt hans låt.

Guns of Brixton

When they kick at your front door

How you gonna come?

With your hands on your head

Or on the trigger of your gun

When the law break in

How you gonna go?

Shot down on the pavement

Or waiting on death row

You can crush us, you can bruise us

But you'll have no answer to

Oh, the guns of Brixton

The money feels good

And your life you like it well

But surely your time will come

As in heaven, as in hell

You see, he feels like Ivan

Born under the Brixton sun

His game is called survivin

At the end of the harder they come

You know it means no mercy

They caught him with a gun

No need for the black maria

Good bye to the Brixton sun

You can crush us, you can bruise us

And even shoot us

But oh, the guns of Brixton

Det är helt otroligt att tänka sig att David Bowie debuterade redan 1967. Beatles i all ära (jag är faktiskt inget jättestort fan), självklart gjorde dom en hel del fantastiskt, och visst, Bowie var fem år senare, men det ÄR faktiskt fantastiskt att han gjorde det han gjorde så tidigt. Bowie är inget annat än ett geni. 

För det första är låtarna (oftast) inget annat än helt underbara. För det andra - leken med alla alter-egon. Androgyniteten. För det tredje - han är fortfarande genialisk. Han gör fortfarande helt nya saker. Han kommer aldrig bli Rolling Stones som turnerar runt och vill att det ska vara 60-tal för evigt. När jag såg honom första gången i Globen (1995 om jag inte minns fel) var han bland det mest revolutionerande det året. Det är så sjukt tufft. Jag tror det beror på att Bowie är en konstnär. Han är så mycket, mycket, mycket mer än en popartist. Allt han gör blir sannerligen inte alltid rätt, men han behöver nog göra det inte så bra för att komma fram till dom fantastiska stunderna. Det är liksom okej. 

David Bowie är den enda artisten (utom Manics, men dom är lite utom tävlan ;)) i min låtlista som har två femstjärniga låtar. Jag har funderat lite på om jag skulle ge er båda på en gång, eller om jag ska snåla och bara låta er få en. Jag bestämde mig för att jag ska snåla. Ni kan ju få gissa vilken den andra är om ni har lust (fast ni som brukar kommentera känner ju mig och vet ju förmodligen redan), annars får ni den säkert i något inlägg framöver. Kanske blir det ett till Bowie-inlägg redan under Gigant-temat, för så stor är han för mig. 

Den här låten är inte en av Bowies mest kända låtar, men det är definitivt en av dom mest omtyckta bland musikälskarna. Jag kommer själv ihåg en beskrivning av Jocke Berg i Kent där han beskrev sina rysningar när Bowie går upp och sjunger högre (rösten herregud, rösten!) och när han sjunger om delfinerna och vilka bilder det satte i huvudet på den unge herr Berg. Jocke älskar ju Bowie (har t.o.m. skrivit låtar om det), och det här (sa han i den intervjun i alla fall) är hans absoluta älsklingslåt. Det är ju inte svårt att förstå. Texten är en vansinnigt vacker version av det gamla uttrycket Kärleken Övervinner Allt, och det är väl en av dom första (men inte sista) kärlekslåtarna som utspelar sig på varsin sida om  Berlinmuren. Gitarrerna som texten flyter på låter knappt ens som gitarrer. Om jag någon gång gifter mig vill jag nog gärna att den här ska spelas någon gång under det hela, för känns det inte såhär är det ju liksom inte värt det. Jag ryser i stort sett varje gång jag hör den. Bara grejen att beskriva drömmen om att få ha möjligheten att sura på varandra och att dricka för mycket, sånt där som vanliga par, dom som inte är delade, gör. Ryser som sagt. 

Youtube-klippet är en singelversion, och den är tyvärr på tok för kort (även om videon är sevärd bara för att få se Bowie). Texten är dessutom kapad och omkastad (helgerån!). Texten här nedan är albumtexten, och stämmer alltså inte med videon. Allt finns dock med, bara ni letar lite ;). För er som har Spotify rekommenderar jag dock att lyssna där istället.

Heroes

I, I will be king

And you, you will be queen

Though nothing will drive them away

We can beat them, just for one day

We can be heroes, just for one day

And you, you can be mean

And I, I'll drink all the time

'Cause we´re lovers, and that is a fact

Yes we're lovers, and that is that

Though nothing will keep us together

We could steal time, just for one day

We can be heroes, forever and ever

What d'you say

I, I can remember (I remember)

Standing by the wall (by the wall)

And the guns, shot above our heads (over our heads)

And we kissed, as though nothing could fall (nothing could fall)

And the shame was on the other side

Oh we can beat them, forever and ever

Then we can be heroes, just for one day

We can be heroes

Just for one day

We can be heroes

We're nothing, and nothing will help us

Maybe we're lying

Then you better not stay

But we could be safer

Just for one day

I sommar har Arvikafestivalen enligt egen utsago gjort "sin största bokning någonsin". Det är ett ganska stort konstaterande kan man tycka. Men ändå logiskt. Dom har nämligen bokat en av Giganterna. 

I sin egen genre (som råkar vara samma genre som är Arvikafestivalens vagga och som dom fortfarande omfamnar allra, allra mest) finns det inget större band. Depeche Mode gjorde under 80-talet synthen till Music For the Masses och blev ett av västvärldens utan tvekan största band. Som synthmusikens U2 har dom bara funnits där som en självklar del under hela min uppväxt, och låtarna känner man bara igen sådär helt självklart utan att själv veta varför (alltså, JAG vet ju varför, men jag menar dom andra ;)). Allt dom har gjort är sannerligen inte bra. Låten vi ska prata om här och nu är det dock. 

Det här är en till av dom där femstjärniga i min bok. Om Love Will Tear Us Apart handlar om döende kärlek handlar den här om Den Stunden när man har precis ALLT man kan önska framför sig. Den Stunden när det inte finns några som helst frågetecken. Den Stunden när det inte finns några ord för att beskriva alla känslor som far fram genom kropp och själ. Ord är helt överflödiga. Om precis det ögonblicket handlar den här låten. 

Ska inte låta orden flöda ut alltför mycket i just det här inlägget alltså, det passar sig liksom inte. Det blir nästan som att häda. Får istället be er att helt enkelt njuta av tystnaden. 

Enjoy the Silence

Words like violence break the silence

Come crashing in, into my little world

Painful to me, pierce right through me

Don't you understand, oh my little girl

All I ever wanted

All I ever needed

Is here in my arms

Words are very unnecessary

They can only do harm

Vows are spoken to be broken

Feelings are intense

Words are trivial

Pleasures remain, so does the pain

Words are meaningless and forgettable

All I ever wanted

All I ever needed

Is here in my arms

Words are very unnecessary

They can only do harm

Enjoy the silence

/ironisk

Lovar bot och bättring! :)

För att kompensera kommer här den allra, allra bästa låten. Någonsin. Jag vet, man ska vara försiktig med att uttrycka sådana floskler och att tala med så stora ord, men den här låten ÄR faktiskt den bästa. Om man nu måste välja vill säga. Tur att man sällan måste det förutom i musiknördsdiskussioner. 

Det är nästan ingen idé att försöka börja förklara för er vad som är så fantastiskt med den här låten. Det finns liksom inga fel. Den fångar en direkt vid första slaget på gitarren, och sen är man fast låten ut. Spelas den när man är ute blir man tokglad och spelar man den hemma är den det sorgligaste man kan tänka sig. Texten om döende kärlek är så oerhört begåvad och andas en sådan självdistans att det nästan är omöjligt att tänka sig att författaren endast var 22-23 år gammal när han skrev den. Inte en formulering sitter fel, och beskrivningarna av det alltmer ruttna förhållandet som skildras är så nakna och självutlämnande att man nästan känner instängdheten, paniken och den kvävande sorgen över allt det som skulle ha blivit men som aldrig blev. Besvikelsen över att livet som man hade ordnat det för sig inte höll sitter i varenda ord som mässas fram under dom 3 minutrarna och 23 sekundrarna som låten varar. Tristessen breder ut sig som ett kolsvart, tryckande täcke över varenda bokstav. Det är som att syret är fullständigt slut. Så mycket bitterhet får vi ta del av, men ändå känner man precis hur fint allting en gång var, innan det började vittra sönder. Hur mycket hopp som bodde där. Såhär ser kärlek ut när den dör. Det är ingenting vackert över det, ändå är orden så vackra att man nästan går sönder när man hör dom. 

När den slutar vill man bara höra den en gång till. För det finns inget att lyssna på efteråt, man är så uttömd på känslor att ingenting annat kan ta över. Därför är den Världens Bästa Låt. Och SJÄLVKLART hör Joy Division hemma bland Giganterna, det tycker jag inte behöver kommenteras ytterligare. 

Han måste ha varit en mycket gammal själ, Ian Curtis. 

(nej, just här är den inte 3.23 minuter. Men skivversionen är det.)

Love Will Tear Us Apart

When routine bites hard

And ambitions are low

And resentment rides high

But emotions won't grow

And we're changing our ways

Taking different roads

Then love, love will tear us apart again

Why is the bedroom so cold?

Turned away on your side

Is my timing that flawed?

Our respect run so dry?

Yet there's still this appeal 

That we've kept through our lives

Love, love will tear us apart again

Do you cry out in your sleep

All my failings exposed

There's a taste in my mouth 

As desperation takes hold

Is it something so good

Just can't function no more

Love, love will tear us apart again

Morrissey, som ju sjöng i the Smiths, är den enda artist jag gått och sett ensam. Ni som lyssnat på Morrissey vet att ska man se en spelning ensam ska man kanske se till att se honom (eller ja, Nordpolen kan också funka, lite samma känsla ;)). Morrissey är nämligen dom ensammas talesman. Och dom missförståddas. The Smiths är som inget annat band dom Missförstådda Tonåringarnas band. Ni vet, dom där tonåringarna som inte ser sprit och gina tricot som livets mening, utan dom som läser poesi. Som stänger in sig på sitt rum och läser Karin Boye. Som engagerar sig i samhället. Som kanske är homosexuella, eller som känner sig markant utanför på annat sätt. Och som, ibland i alla fall, mår outsägligt dåligt och är outsägligt ensamma. Tänk Agnes i Fucking Åmål (som ja, har en Morrissey-affisch på väggen. Förstås.). Vad hade dom gjort utan Morrissey och the Smiths? 

Morrissey ÄR den Missförstådda Tonåringen. Det spelar liksom ingen roll hur gammal han blir, han fortsätter att vara det. Han är den där man kan se upp till, och så kan man tänka att kan Han så kan JAG också. Om Han kan lyckas. Och det kan Han ju. 

Den här låten måste vara en av dom som spelats i absolut flest ensamma tonårsrum. Texten bär på all den hopplöshet och längtan efter Mening som brukar bo i dom där rummen. Den bär på den där längtan Bort, den där längtan som så ofta utmärker en Riktigt Bra Poplåt. Och visst spelades den även i mitt tonårsrum, och visst trodde jag att jag var den enda som egentligen förstod vad Morrissey menade. Och visst räddade den ibland livet på en, åtminstone kändes det ju så då. 

Det här är en Riktigt Bra Poplåt, tig ni som tycker något annat. 

There Is a Light That Never Goes Out

Take me out tonight

Where there's music and there's people who are young and alive

Driving in your car, I never never want to go home

Because I haven't got one, anymore

Take me out tonight

Because I want to see people and I want to see life

Driving in your car, oh please don't drop me home

Because it's not my home, it's their home and I'm welcome no more

And if a double-decker bus crashes into us

To die by your side is such a heavenly way to die

And if a ten ton truck kills the both of us

To die by your side

Well the pleasure, the privilege is mine

Take me out tonight

Take me anywhere, I don't care, I don't care, I don't care

And in the darkened underpass

I thought oh God, my chance has come at last

But then a strange fear gripped me and I just couldn't ask

Take me out tonight

Take me anywhere, I don't care, I don't care, I don't care

Driving in your car, I never never want to go home

Because I haven't got one

I haven't got one

Dexys var en skitbra inledning nu när jag tänker på det. Och det kommer bli så sjukt bra. Häng på! ;).