jag SA ju att jag skulle kunna lägga ut hela citronskivan ju
Det här är lätt en av mina absoluta klubbfavoriter. Ever.
Ni behöver inte texten, den är bara flum i alla fall. Ni behöver bara dansa, dansa, dansa. :)
tell me lies, tell me sweet little lies
Kom på att jag glömt att berätta att ryktet om Stone Roses återförening var väldigt överdrivet. Inget på gång alltså. Verkar inte som om det någonsin kommer att bli det heller. Vet inte om jag ska vara glad eller besviken över det. Det där med återföreningar som sagt, det blir ju väldigt, väldigt sällan som det var en gång hur mycket man än önskar att det skulle bli det.
Vet dock nu att jag slipper ta mig till England i sommar. Det hade varit helt nödvändigt om det hade varit sant.
tillbaka till rötterna
Fick just en helt ny respekt för alla modebloggare. Fattar inte hur dom lyckas med alla "dagens-outfit". Det är ju skitsvårt att ta kort på sig själv!!
Det här är i alla fall min nya frisyr. Den sluttar liksom framåt också. Och så kan man rufsa till den baktill. Bara stjärnorna under ögonen som fattas helt enkelt.
alltså
Det här med snön. Den är ju tillbaka nu. I morse när jag promenerade till Telefonplan så kändes det som om jag var i fjällen. Snön dansade sådär över vägen också, som den gör i fjällen. När jag på eftermiddagen promenerade "löpande-bandet-promenaden" från utbildningsfabriken i Frescati kändes det helt annorlunda. Då kändes det som att vara på kalfjället i full snöstorm. Detta är alltså INTE okej. Inte alls faktiskt.
För övrigt så har jag dansat flamenco i kväll. Jag brukar göra det på tisdagarna. Det är riktigt kul (och SNYGGT, kanske en av världens allra snyggaste danser kan jag avslöja. När någon annan än jag dansar den då.), men SJUKT tåovänligt. Förra veckan rök höger stortånagel. Det är bara en tidsfråga innan det blir fler. Jag tycker inte det gör så mycket. Så länge jag har själva tårna i behåll så känner jag mig lyckad om jag ska vara ärlig. Det känns inte helt säkert att man kommer ha det så länge till.
(Snygg men lite seg inledning här. Inget att tappa tånaglar över. Den tåovänliga flamencon börjar vid 1.49. Förtydligar också att musiken inte är flamenco alls faktiskt.)
en erfarenhet rikare
Skillnader mellan att gå på "mogenkonsert" och på "vanlig konsert":
- Publiken framför scenen sitter ner. På stolar. Ingen ståplats alltså.
- Publiken känner inte igen låtarna förrän halvvägs in i första versen, trots att föremålet på scenen är en uppenbar idol. Vet inte om det är minnet eller hörseln som spökar.
- NÄR publiken väl känner igen låten låter dom artisten förstå det genom en sansad applåd snarare än ett vrålskrik.
- Publiken sjunger inte med i texterna. Aldrig någonsin.
- Publiken tycker att det är " sånt drag!" när det klappas i takt
Annars var allt ungefär som vanligt, t.o.m. mobilkamerorna var uppe i luften, precis som vanligt. Det är någonting väldigt, väldigt charmigt med människor som är 50+ och som ändå sitter och zoomar och spelar in halva låtar med taskigt ljud och bild precis som värsta tonåringarna. Undrar vad dom gör med filmerna sen. Visar på nästa fredagsmiddag med kollegorna kanske. Eller så lägger dom upp det på youtube.
God only knows. Jag har hur som helst stött på en helt annan konsertkultur i kväll. Jag som trodde jag var veteran.
//Fan
you don't need a weather man to know which way the wind blows
Idag ska jag till Globen och se Bob Dylan. Min kära mor fick det i disputationspresent, och idag är det dags. Det är inte första gången jag får tillfälle att se denna legend livs levande dock. Två gånger tidigare har våra vägar korsats, en gång på Lollipopfestivalen och en gång på Roskildefestivalen. Båda gångerna utnyttjade han sin legendstatus till att låta sina spelningar vara i över tre timmar, vilket båda gångerna (förstås) satte hela festivalschemat ur spel. Om ni inte skulle ha varit på festival så funkar det nämligen oftast så att det inte kan pågå spelningar på de största scenerna samtidigt då de i sådana fall skulle störa varandra. Artisten som skulle på efter Bob Dylan fick alltså vackert stå och vänta. Den festivalarrangör som slänger Bob Dylan av scenen har inte sett dagens ljus än är jag rätt övertygad om, och följaktligen fick han stå kvar så länge han behagade.
Snällt, kan man ju tycka. Han ger lite extra av sig själv, kan man ju tycka. Och så skulle det ju kunna vara, om han nu hade varit något att stå och lyssna på i tre timmar. Missförstå mig rätt, han ÄR en levande legend och han har skrivit SJUKT många fantastiska låtar, men han är inte så där väldigt...variationsrik. Tre timmar är låååång tid. Jag hade vid båda dessa tillfällen en rätt stark känsla av att det nästan enbart var Bob Dylan själv som tyckte att tre timmars konsert var en kul idé.
På en festival kan man ju ändå ta en promenad, ta en öl, prata skit med någon, strunta i Dylan och ta sig till campingen, men på Globen sitter man FAST. Jag hoppas han har bråttom någonstans i kväll.
(Men. Han har ju gjort en del fantastiska låtar. Som sagt.)
we're gonna dance with the devil tonight
Det är så s j u k t skönt att vara hemma just nu måste jag säga. Jag har tillbringat helgen på mitt jobb, och även om det är ett roligt jobb så är det ibland också ganska galet. Jag behöver inte gå in mer på det, men skönt att vara hemma är det.
Är så trött att jag inte orkar lyssna på annat än lugn musik i kväll. Har främst fastnat i en alldeles speciell liten skiva. Han heter Oskar Humlebo men kallar sig Moto Boy (efter Coppola-filmen Rumble Fish fick jag lära mig när jag läste DN i dag). Dom av er som av någon anledning inte vetat vem han är kanske fick reda på det förra lördagen när han tydligen uppträdde i den där festivalen som sänds på SVT ni vet. Han sjöng då förra årets vinnarlåt, Hero. Riktigt bra gjorde han det också. Fast om man frågar mig gör han det mesta han försöker sig på att göra rätt bra.
Moto Boys musik är vacker på ett sätt som är lite ovanligt. Ibland är beröringspunkterna med klassisk musik fler än beröringspunkterna med popmusik. Det låter också väldigt mycket som Twin Peaks, det är lite samma stämning. Hårt och sorgligt på samma gång. Oerhört rogivande, men med djupa, svarta skuggor och därför oroande på samma gång. Som att det lurar någonting bakom den skenbart lugna fasaden. Jag älskar band som får musik att låta så.
Ride My Wild Heart
I spy with my black eye
A vicious world and a vicious ride
We're gonna dance with the devil tonight
Shaky shake in the pale moonlight
And if you ever get hopelessly poor
Even if you lose it all
I just know I'm gonna love you more
I just know I'm gonna love you more
Ride my wild heart
You can take it anywhere you want
Ride my wild heart
Nothing ever gonna keep us apart
Ride my wild heart
There's a million things that I shouldn't do
Stay out of trouble keep my head out of the blue
I wanna do them all with you
I wanna do them all with you
fotnot
Jag har ju förresten inte bara köpt EN skiva. Blev lite förblindad av kärlek till den nedanstående bara. Jag håller även på att lyssna in mig på Pete Dohertys nya, och tycker att den också låter riktigt bra. Sen har jag lagt vantarna på Frida Hyvönens senaste (lite sent, jag vet). Återkommer säkert med någon slags omdöme om dessa två.
Men idag: Emil! Lyssna!
I was going so low that I was going to give up
Jag har köpt en ny skiva! Och den är smashing! Loney Dear är ett alias för den svenska killen Emil Svanängen, och han har släppt en del utanför den stora skivbolagsvärlden så han är ingalunda en nykomling i branschen. Jag tror att det är så att skivan Dear John är hans andra på ett riktigt bolag, och den är som sagt alldeles, alldeles...alldeles underbar!
Jag såg Loney Dear som förband till Joan As Police Woman i London förra sommaren. En riktigt trevlig liten spelning var det, även om jag inte hörde det jag hör när jag lyssnar på den här skivan. Vi tyckte nog mest det var kul att av en slump stöta på ett svenskt band i den engelska huvudstaden, och lyssnade kanske inte så noga. Det är ju sådär det är ibland med förband. Nu ångrar jag mig faktiskt lite. Blir liiiite sugen på att bege mig till Debaser Medis den 28/3 för att kolla in honom lite mer aktivt. Den som får lust att göra detsamma kan ju höra av sig! ;)
*skivan är för ny så texten finns inte upplagd än*
jag vill, jag vill, jag vill vara en dörr
Just "I wanna be adored" är förresten föremål för en sån där rolig felsjungning. Jag såg den för rätt många år sen på en engelsk hemsida. Det var någon tjej som inte hörde vad dom sjöng, hon tyckte precis att det lät som "I wanna be a door". Fair enough, det låter ju faktiskt typ likadant. Så länge man inte tänker på innebörden då. Men det bekymrade faktiskt även tjejen ifråga, som inte för sitt liv kunde begripa varför killen som sjöng ville vara en dörr. Hon funderade på saken både länge och väl, tills hon en dag kom på det: "Ahaaaa, han vill vara med i the Doors!"
Japp. Så kan man alltså också tolka den. Själv funderar jag mest över vad hon trodde att han sjöng när han kommer till stycket med "you adore me". Jag är inte den som är den dock, hon hade säkert nån kreativ förklaring på det också.
Upptäckte häromdagen att tjejen inte är den enda som hört fel i den här låten, felhörningen finns även med på den svenska sidan www.saltmannen.se. Den sidan rekommenderas för övrigt varmt om man vill ha ett gott skratt.
the...THIRD coming?
Idag skriver Aftonbladet att the Stone Roses ska återförenas och bege sig ut på en sommarturné. Tyvärr tänkte dom tydligen enbart hålla sig i hemlandet. Jag hade nog haft riktigt svårt att hålla mig från en Sverige-spelning annars måste jag säga.
Jag har ju skrivit om the Stone Roses tidigare. Det är ju dom, dom med den perfekta pop-citron-skivan som får mig att tänka på tonårskärlek och sol i sinne. Jag är väl egentligen verkligen inget fan av att artister återförenas och åker ut och drar publik på gamla meriter, men på något sätt känns det ok när det gäller rosorna. Kanske för att jag fortfarande inte känner att dom har någon naturlig efterträdare. Kanske för att Ian Brown fortfarande är bland det coolaste jag sett på en scen, ever.
Jag har nämligen redan sett the Stone Roses. 1995, på Lollipopfestivalen ute i Tullinge. Jag är faktiskt en av dom få jag känner som har sett dom (förutom ni som är äldre då, ni räknas inte), och det är en av mina snyggaste konsertmeriter. Dom skulle gå på scenen sist på kvällen (runt 24.00 om jag inte minns galet), dom var typ 50 minuter försenade och den berusade publiken hade lätt kunnat tröttna och fortsatt natten med att festa istället för att stå framför en scen i kylan och vänta på några dryga brittiska popsnören som inte behagade att ha koll på klockan. Det gjorde dock inte publiken. Till tonerna av den stackars utskickade killen som satt och slog på baskaggen på trumman under precis alla dom 50 minutrarna sjöng publiken istället allsång när väntan började bli lång. "I wanna be adored" sjöng dom, helt unisont med varenda ton på rätt plats. Om och om igen. Dom sjöng ända tills baskaggekillen slutade slå på trumman, lämnade scenen och ambient-introt till The Second Coming sattes på i högtalarna. Dom sjöng ända tills Ian Brown gled in på scenen, högtalarna tystades ner igen och Mani började spela det där magiska introt. I wanna be adored. Då slutade dom sjunga. Då grät dom istället, dom vuxna karlarna. Och Ian Brown gled runt på scenen med en pondus som borde få Liam Gallagher gråtfärdig han med.
Inte lät det egentligen något vidare, men det är någonting alldeles magiskt över the Stone Roses. Ja, förutom det lilla pärlband av perfekta poplåtar dom har att servera då. Jag vet inte om jag kan sätta fingret på exakt vad det är, och exakt vad som hände den där natten. Är bara avundsjuk på dom engelsmän som kanske får chansen i sommar igen.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article4670257.ab
I Wanna Be Adored
I don't have to sell my soul
He's already in me
I don't need to sell my soul
He's already in me
I wanna be adored
I wanna be adored
I don't have to sell my soul
He's already in me
I don't need to sell my soul
He's already in me
I wanna be adored
I wanna be adored
Adored
I wanna be adored
You adore me
You adore me
You adore me
I wanna, I wanna, I wanna be adored
nästan overkligt
Se där ja. Nu börjar det ju nästan likna nåt. Nu vill vi inte ha någon mer snö på åtminstone ett par år eller så.
...och julen varar fram till påska
Såg precis en granne ute på gatan i full färd med att försöka få ner en julgran i en svart sopsäck. Ja, det är kanske dags nu. Kul att veta att det finns bokstavstroende, även när det kommer till julsånger.
//ateist
we won't die of devotion, understand we can never belong
Blev påmind av en vänlig själ (tack! igen) om vad jag ska göra när jag är ledsen istället för att lyssna på depp-spellistor. Jag ska ju lyssna på Manics ju. Det borde ni också göra tycker jag nog. Ni får lyssna på en låt från tiden när dom ännu var unga och arga (och SNYGGA), det ger mest energi.
Den här låten finns med på Manics debutskiva, men den här versionen är ännu äldre och släpptes på det hippa indie-bolaget Heavenly (hem åt bl.a. Saint Etienne) som var dom enda som vågade ge Manic Street Preachers en chans när alla andra skrattade. Tack som fan för det Heavenly får man väl säga. När dom väl hade vågat var ju dom fega storbolagen inte sena att hoppa på, och debutskivan släpptes senare på Columbia.
Jag tycker verkligen att det här är världens coolaste band (och för dom som tycker att dom bara rippar the Clash/New York Dolls whatever, se nedanstående inlägg om Gene & the Smiths). Det är så mycket hjärta och hjärna i det här bandet så att det nästan var tvunget att implodera till slut. Och det gjorde det ju, på det allra sorgligaste sättet. Dom som blev kvar har ju dock inte kastat in handduken för det, och det kan man ju alltid lära sig något av. Det har jag gjort många gånger. Idag var det dags igen.
You Love Us
We are not your sinners, our voices are for real
We realised and won't be mourned, we gonna burn your deathmask uniforms
We won't die of devotion, understand we can never belong
Throw some acid into your face, pollute your mineral water with a strychnine taste
You Love Us...
'Til I see love in statues, your lessons drill inherited sin
Parliament's a fake life saver, you better wake up and smell the real flavour
You love us like a holocaust, same marketing problem as E.S.T.
You love us like a holocaust, same marketing problem as E.S.T.
You love us...
I'll be watching you
En sak man kan göra när humöret inte är på topp är att storstäda. Det har jag gjort. Aslan såg det till slut som sin uppgift att se till att matte inte gjorde sig av med hela soffan på kuppen.
jag säger som det är att allt är sådär, bara sådär, sådär som det är såhärårs, så blir det inte bättre så lägger jag ner, så är det
Nej. Humöret är inte riktigt här just nu. Vet inte vad jag ska säga om det. Markus får säga det istället.
Eftersom jag ändå inte vill lämna er alldeles high and dry så får ni här en spotify-lista. Den är skitbra, och jag ska lyssna på den på repeat från och med exakt nu.
Så. Imorgon är det en ny vecka. Tur det.
det här är det inget ljud till...
...och det är frågan om ni ska vara glada eller ledsna över det. Ni får gissa. Kul var det i alla fall. Förra fredagen: Glasvegas. Den här fredagen: Vi själva!
Jag skulle säga att vi gick vinnande ur matchen.
På bilden är det Elin och Lisa som ger hals. Mycket vackert var det. Ni får ta mig på orden helt enkelt.
PS.
Det är verkligen inget fel på the Smiths, och jag håller verkligen med om att Gene är uppenbart inspirerade av Moz och gänget. Det jag menar är att teens behöver band som finns här och nu. Dessutom var det just Gene som ledde mig till the Smiths, och det är ju så riktigt bra musik funkar, som referenser i en avhandling ungefär. "Ah, gillar du oss, men lyssna då på det här, det får oss att gå bananas och det kommer funka för dig med". Så.
Eller för den delen: "Ah, gillar du oss, men LÄS då det här". Gene fick mig att upptäcka Oscar Wilde också. Inte så illa pinkat.
DS.
I was having the time of my life, so why did you have to die?
Nej, jag MÅSTE lägga upp en till. Jag glömde ju LÅTEN med Gene, den som förärades allra flest tårar i det gamla flickrummet. Det här kommer ni förstå när ni lyssnar. Och läser texten. Det måste ni. Martin Rossiter lämnar i texten ut sitt allra innersta i ett brev om och till en vän som man får förmoda har tagit sitt liv. Det är fullkomligt naket, han blottar både avgrundsdjup skuld och den allra svartaste sorgen på bara några få meningar. Han säger så otroligt mycket på så få ord att jag önskar att jag bara hade en fjärdedel av hans begåvning när jag lyssnar.
Fattar inte hur jag kunde glömma den här. Så kan det gå när man har varit ifrån ett band för länge. Fy på mig.
Trevlig helg på er, nu ska jag dricka vin! :)
London, Can You Wait?
My kith an kin
I have sinned
I didn't hear the siren, or see him giving in
My kith and kin
Oh I have sinned
Again
And he said:
"London can you wait?
For all the things I've got to say
How long can you wait?"
My kith and kin
Oh I have sinned
The alarm rang loud, the lights were on, I didn't see a thing
My kith and kin
Death just walked in
Again
And he said:
"London can you wait?
For all the things that I must say
How long can you wait?
Oh how long?"
I was having the time of my life
So why did you have to die?
I'm lost, again..
I'm lost again
I'm lost again
I am lost again
you, I wanted to be there with you, for I can only be normal with you
Tadaaaa!
Vinnaren bland bortglömda britpop-artister är härmed utsedd, och dom som tar hem den åtråvärda utmärkelsen är (trumvirvlar och fanfarer): GENE!
Just det ja, dom hade ni helt glömt, men se DET borde ni inte ha gjort. Grävde fram mina gamla Gene-album, och dom håller alldeles utmärkt fortfarande. Melodierna gör fortfarande att det antingen rycker i benen eller tränger i tårkanalen, och texterna är fortfarande både vasst politiska och skört hjärtekrossade på samma gång.
Vet inte riktigt vad som gör att Gene inte har framkallar samma skälvande nostalgiblick hos gamla indiepopfans som giganterna Blur, Suede och Pulp faktiskt. Dom har i och för sig inte levererat över tid på samma sätt som ovanstående, men debuten (från 1995) är fullständigt lysande. Inte en enda dålig låt om man frågar mig. Lägger man sen till singlarna som släpptes INNAN debuten så har man ju en liten guldgruva att plocka av minsann.
Många recensenter hängde upp sig på att Gene skulle likna the Smiths när det begav sig. Som ung liten popflicka togs man inte helt på allvar av det äldre popgardet när man älskade Gene, det dom gjorde var ju redan gjort. Jag tycker det är pomusikens mest uttjatade klyscha. Varje band som får små tonårsflickor att älska gör någonting nytt. När jag lyssnade på dom här skivorna nu i dagarna satt texterna som infogade inuti ryggmärgen trots att jag säkert inte hört låtarna på 10 år, och ett band som gör ett sådant intryck gör någonting nytt. Fuck dom som försöker säga något annat. Låt INGEN av oss gamlingar säga något annat, hör ni det alla kids!
Att välja en låt av Gene att lägga upp var en omöjlighet. Skulle verkligen kunna ha lagt upp hela skivan. Det blir två. Ni får också självklart en länk till hela debuten + två klassiska singlar och en b-sida på Spotify.
Bara en sak till. Crescendot på Olympian. My God. Enbart det är en motivering till varför jag valt just dom.
Olympian
Give me something I can hold
And with that something I will grow
Make me crazy with your arms
It's all gone hazy, it's all gone wrong
How can you decline such grand designs?
And I'm flattered that you thought, I make a good reward
Olympian, framed by God
So bring me water to cool off
How can you decline such grand designs?
And I'm flattered that you thought I make a good reward, but
How can you survive my blatant lies?
And I'm flattered that you thought, so come taste this good reward
Formidable and not afraid
Of the next world, just delayed
You, I
I wanted to be there with you
For I can only be normal with you
I, I've given my all for you
You, I
I wanted to be there with you
For I can only be normal with you
I, I'm taking your life for you
Olympian, framed by God
Whenever it blows, you'll be gone
Haunted by you
I cross the road and I hide
Just to avoid the times
When you stood at my side, so battered by the tide
A wreck exposed at my door
My eyes they cannot lie
So get up from the floor, for you, you've had your time
Your chance has gone, you're not so strong
Your tounge, they cannot harm me now
With all the things that I've said
I'm still haunted by you
In every town, in every place, you're waiting
And on my tounge lies disgrace
I'm still haunted by you
Yes you, you're in my way
