he's not a prince, he's not a king, she's not a work of art or anything
Dags att börja runda av britpop-temat. Det har verkligen varit sjukt kul att rota bakåt i tiden. I nästa inlägg kommer jag att avslöja det som jag tycker är det bästa av det jag återfann. Först kommer dock detta.
Sleeper gjorde sig berömda genom att sjunga om oralsex om jag inte minns fel. VÄLDIGT kontroversiellt kanske ni tycker, men minns då att Louise Wener är kvinna och detta var innan Sex and the City. Blev lite uppståndelse alltså (hon fick i alla fall prata om det i ALLA intervjuer), även om det är svårt att föreställa sig. Fast kanske mest i konservativa Storbritannien. Här i Sverige har vi ju länge förstått att även kvinnor har sexuella behov.
//slår mig för bröstet
PS. Förresten. Det här är inte DEN låten. Nu blev ni allt lite besvikna va. DS.
Inbetweener
She's shopping for kicks, got the weekend to get through
Keeping the rain of her saturday hairdo
She stops for a coffee, she smiles at the waiter
He winks at his friends and they laugh at her later
He's cleaning his car on his pebbledash driveway
New charmois leather he got for his birthday
He reads Harold Robbins, flirts with his neighbour
Ignores her at breakfast, he's reading the paper
He dreams of a roller, she dreams of a fast getaway
He's not a prince, he's not a king
She's not a work of art or anything
It makes no sense another year, what kind of A to Z would get you here
He's nothing special, she's not too smart
He studies fashion, she studies art
I thought I told you right from the start
You were just my inbetween, just my inbetween
You're such an inbetweener
She went to the dream boys , got tickets from Keith Prowse
She cancelled his lifelong subscription to Penthouse
She goes round the corner, she sees Harry Conway
She says to herself that she'll leave him on monday
Now it's much too long to ask me where I've been
You were just my inbetweener
talking too long as the night came on, it was the best time of my life
En liten tonårsromans i låtförpackning serverar vi här. Man kan nästan känna handsvetten, det bultande hjärtat och darrningarna, man kan nästan höra stammandet. Tänk att kunna få ner det i en låt, den där första, största kärleken. Dom där stora, stora orden, som på ett sätt aldrig blir så stora igen, någonsin. Dessutom har dom fått till den sursöta nostalgin av att sitta och se tillbaka på den. Helt lovely. Den här ska dom ha cred för, pojkarna i Ash.
Supersöta Ash är förvisso från Irland men från det nordliga lilla hörnet som hör till Storbritannien, så nog räknas dom till britpopen alltid. Åtminstone debutskivan. Enligt wiki har dom tydligen rockat till sig på äldre dar. Dock inget jag vet nåt om, här i Svea Rike har dom varit historia ett tag. I övriga världen släppte dom tydligen senaste albumet -07. Jaja, där ser man. Alldeles oavsett om man bryr sig om Ash vara eller icke vara så ska dom dock fortfarande ha en hel massa cred för den här låten. Tycker jag.
Oh Yeah
Oh yeah she was taking me over
Oh yeah it was the start of the summer
On warm June evenings she would come to my house
Still in her school skirt and her summer blouse
Talking too long as the night came on
It was the best time of my life
Her bee stung lips, kisses sweeter than wine
The things she whispered with breathless sighs
The summer air was soft and warm
Her eyes were making silent demands
And as her hair came undone in my hands
Oh yeah she was taking me over
Oh yeah it was the start of the summer
Driving her home after midnight
I felt so good, everything was alright
Her thoughts seemed so lost in the night sky
I remember everything
I don't know why these things ever end
I sometimes wish it was that summer again
I still see her in my sleep
And hear the sighing of the summer wind
Still I don't regret one thing
snowed under
Och förresten. GE dig nu vädret, det är inte roligt längre. Du har iiiiiingen humor.
//surar
sail away with me, what will be will be
Idag har jag tillbringat några timmar med den här skönheten. Det är sånt man gör när man går på lärarutbildningen. Och ja, det är alltså matematik jag läser ja.
Nästa vecka ska vi få låna lite barn (=försöksdjur) och ta med oss till Vasamuseet för att där hålla två lektioner i matematikens ädla konst. Då vi är en hel klass där från lärarutbildningen samtidigt, och vi ska ha c:a 5-10 barn per student, kommer det i runda slängar rusa runt 150 barn där inne. Hoppas verkligen skeppet står kvar efteråt. Känns som om det kan bli dyrt annars.
Idag har vi alltså undersökt hela museet, hittat varenda skrymsle och vrå för att undvika att vi råkar tappa bort nån unge när vi väl är där. Det känns nämligen som att det vore värre än dyrt.
//ansvarsfull blivande lärare
lite sen
Har upptäckt en sak. Ni vet det säkert redan, men jag säger det ändå IFALL någon nu skulle vara lika sen som jag. När ni tittat klart på ett youtube-klipp så kommer det en liten rad i nederkanten med tips på flera liknande klipp. Tryck på ett av dom så kommer det en NY video. Trolleri trollera.
//numera upplyst
we are young, we get by, can't go mad, ain't got time
Okej okej, nu vet jag ju vad Ride gjorde för nån slags musik. Shoegazing är det ju det kallas. Ni vet, dom där bleka, magra, introverta indiekillarna som står på scenen med en gitarr och för oljud och aldrig lyfter blicken från sina skor. Sånna är dom ju. Det kanske ni såg förresten.
Åter till brit-popen då. Några till ska vi allt ta innan vi överger tonårsnostalgin. Nästa band på tur är alive and kicking och still going strong kan man säga, dom släppte en skiva så sent som förra året. Bra är den också. Men låten vi ska ägna oss åt nu är lite äldre, från år 1995 närmare bestämt. En riktig energikick är den också. En av dom gladare låtarna från det året vad jag minns, 1995 var nämligen året när Sverige bjöd på depp-debutanter som Broder Daniel och Yvonne. Inget att dra på munnen åt direkt. Men ibland måste man ju faktiskt vara glad också. Då kunde man lyssna på den här.
Alright
We are young, we run green, keep our teeth nice and clean
See our friends, see the sights, feel alright
We wake up, we go out, smoke a fag, put it out
See our friends, see the sights, feel alright
Are we like you? I can't be sure
Of the scene as she turns, we are strange in our worlds
But we are young, we get by, can't go mad, ain't got time
Sleep around if we like, but we're alright
Got some cash, bought some wheels, took it out, 'cross the fields
Lost control, hit a wall, but we're alright
I don't care about the truth
Känner att det är dags för något riktigt, riktigt bra nu. Det här hörde nog inte riktigt till brit-pop-vågen egentligen, men det ÄR brittiskt, det ÄR pop och det är definitivt indie, så det får vara med. På sätt och vis kanske det är lite starten för brit-popen. Dessutom spelar väl Andy Bell i Oasis nuförtiden (HUGE nedköp om ni frågar mig), så dom kvalar in tycker jag allt.
Det här är så sjukt magiskt att jag typ dör av avundsjuka när jag kollar på videon för att jag inte är där och för att det inte är nu. Helt lysande. SÅ ska en entré göras. SÅ ska en publik skrika. SÅ ska spacade gitarrer föra bort en från allt som kallas verklighet.
Klassiskt är väl det enda ord jag får i huvudet. Kan inte sluta titta. Jag gillar verkligen gammal knark-indie utan nån vidare substans i texterna (för kom igen, nåt hade dom ju tagit när dom skrev den här) verkar det som trots allt.
//inte alltid så pretentiös
Leave them all behind
Wheels turning around
Into alien grounds
Pass through different times
Leave them all behind
Just to see
We've got so far to go
Until we get there
Just let it flow
Colours shining clear
Fading into night
Our grasp is broken
There's nothing we can do
I don't care about the colours
I don't care about the light
I don't care about the truth
if you've done all there is to do, ain't nothing left for you
Sitter och nattvakar. Är lite sömnlös av olika orsaker. Blir det ibland. Youtube gör det hela i alla fall lite roligare. Passar på att slänga in en till gammal låt. Jag fastnade aldrig helt för Cast, tyckte dom var lite väl mycket Oasis utan att direkt tillföra något. Hade rätt många vänner som gillade dom dock. Den här låten har jag i alla fall minnen till. Rätt fin är den faktiskt, även om jag inte tycker den kan mäta sig med typ Embrace. Så Moa, det här var alltså inte det som var bättre än Kula Shaker, det kommer mera, jag lovar! ;)
Tyckte den hemgjorda videon här var rätt fin också. En liten genomgång av 1900-talet är ju aldrig fel såhär på nattkröken.
Walk away
If you've heard all they've got to say
You looked but turned away
Just walk away, walk away
If you've said all you've got to say
Now the words just slip away
Just walk away, walk away, walk away
That's what they say, what they say, what they say
You gotta walk away
If you've played all the games they've played
You played them yesterday
Just walk away, walk away
If you've been where they wanna go, seen all they've got to show
Just walk away, walk away, walk away
That's what they say, what they say, what they say
You gotta walk away
And now you must believe me, you'll never lose your dream
So now you must believe me, we'll never lose our dreams
If you proved all there is to prove, got nothing left to lose
Just walk away, walk away
If you've done all there is to do, ain't nothing left for you
Just walk away, walk away, walk away
That's what they say, what they say, what they say
Walk away, walk away, walk away
That's what they say, what they say, what they say
You gotta walk away today
nej, det blir inget citat ur den här texten. punkt.
Ja, såhär kunde brit-popen också låta, när den parades med östliga influenser. Kula Shaker blev kanske aldrig helt tagna på allvar. Jag gillade dom faktiskt riktigt mycket. Tror jag var och såg dom vid ett par tillfällen i alla fall. Dom gjorde ju inte HELT samma sak som alla andra, och det straffar sig kanske alltid lite. In i leden med er bara!
La in deras album i iTunes häromsistens, och flera låtar är ju fortfarande helt ok. Särskilt hitsen. Det här är ju en av dom. Minns ni? Och när vi ändå är inne på gammalt indieskvaller, gifte sig sångaren med en indiska och flyttade dit eller hur var det?
den som söker han finner
Ja, den FANNS ju med bas. Är tvungen att lägga upp den också, den är ju så mycket coolare MED bas. Nu kan ni ju lyssna och höra varför man ska ha med en bas.
Men det var ju ändå tur att jag inte hittade den här från början, då hade ni ju inte fått se Justine. Inget ont som...
who wants a life anyway?
Äsch, struntar i snön och tar en låt istället. Jag sa ju att jag inte skulle ta dom allra mest självklara brit-pop-banden, det är så mycket roligare att rota fram saker ur glömskans dunkel. Inga Blur eller Suede förmodligen alltså, men det betyder ju inte att man kan inte kan ta deras tjej. Justine Frischmann, sångerska i Elastica lyckades nämligen konststycket med att lämna Brett Anderson för Damon Albarn eller om det nu var tvärtom, minns inte riktigt. Rätt ok pojkvänsfacit. Rätt impad var man som 16-åring.
Underligt nog är det ingen bas i det här youtubeklippet. Finns förstås inte på spotify heller (förvånad någon?). Ni får använda er föreställningsfömåga, det finns alltså en bas i låten egentligen.
Connection
Riding on any wave
There is the luck you crave
They don't believe it now
They just think it's stupid
So got anything?
Anyone could have done
Who would have cared at all, not you
Another heart has made the trade
Forget it, forget it, forget it
And I don't understand how a heart is a spade
But somehow the vital connection is made
Riding on anything
Anything's good enough
Who would have thought it of someone like you
Just as they brought me round
Now that they brought you down
Roundabout and roundabout
Who wants a life anyway?
Another heart has made the grade
Forget it, forget it, forget it
I don't understand how the last card is played
But somehow the vital connection is made
men vad i....
Utsikt från fönster i min trappuppgång. Jag är i tryggt förvar inomhus alltså. Ut kan man ju inte gå.
//Drar täcket över huvudet
and all my weakness is none of your business
Vi måste ju ta en till innan det blir mitt i natten tycker jag allt. Det här temat är ju mitt favvo-tema, det är ju själva vaggan till min musiksmak vi pratar om. Allt är man ju inte stolt över, men det för med sig extremt mycket minnen när jag lyssnar på dom här låtarna. Kan fastna på youtube i timmar när jag sitter och letar gamla brit-pop-hits. Wonderful!
Här kommer en riktig indie-power-ballad. Egentligen kan jag inte välja en förresten, det här bandet har gjort två som ligger mig varmt om hjärtat. Dessa låtar hör till dom jag fortfarande lyssnar på ganska regelbundet. Tror dock jag väljer att lägga upp den med den fantastiska titeln.
Det här med fantastiska titlar har jag alltid varit svag för. Jag VET att jag har tjatat mycket om Glasvegas på sistone, men "It's my own cheating heart that makes me cry" är ju i allra högsta grad en sån. "I need some fine wine and you, you need to be nicer" också. "If white america told the truth for one day it's world would fall apart" är en tredje, och ja, det är såklart Manics som formulerat den. Och "My weakness is none of your business" kvalar ju lätt in bland favorittitlarna, det fattar ju vem som helst.
Den kvalar rätt lätt in bland favoritlåtarna överhuvudtaget faktiskt. Den borde spelas på Lugna Favoriter hela dagarna, men sån rättvisa har vi helt enkelt inte i den här världen.
My weakness is none of your business
Don't wanna let you down
I've been lucky I was lost, now I'm found
You could be the first in the universe
Who's glad they're watered down
And that's why I get that shallow feeling that you like
I'll never learn that I can't win
Don't wanna make a row
You do and it's your loss
I'm around
I don't mind doing everything
Hallelujah, you're the one
Come back now
Sometimes I get that shallow feeling that you like
That you're hurt don't change a thing
Because my weakness is none of your business
But bad will always collect to one big melting pot
And all my weakness is none of your business
Somehow it always collect to one big melting pot
This could be our time
This could be our time
This could be our time
breath deeper, daydreamer
Men det här! Det här var alla panda-flickors Take That i mitten av 90-talet. Dom tog också Bluetones-mottot på allra största allvar och jobbade nog betydligt mer på sina outfits än på sin musik. Såg dom i Teaterladan i Hultsfred när det begav sig, och bandet var väldigt bekymrade över att den mods-dressade publiken skrynklade sina ben sherman-skjortor när de trängdes framme vid scenen. Det var den mods-dressade publiken också kan jag säga.
Har för mig att några av dom modellade vid sidan av också. Eller kanske hade dom ett rockband vid sidan av modellandet, vem vet egentligen. Hur som helst har ingen hört nåt från dom på rätt länge. Vad jag vet i alla fall. Rätt synd på sätt och vis. Det borde ju alltid finnas utrymme för ett indie-boyband tycker man.
no challenge should be faced without a little charm and a lot of style
Sådär, då var Glasvegas-veckan över. Det var en märklig vecka på rätt många sätt, och ganska lite av det berodde på Glasvegas. Så kan det gå.
Tänkte att jag skulle inleda den här veckan med ett tema. Tänkte att det skulle vara duetter. Tänkte att jag skulle börja med den popvideo jag helst skulle vilja vara huvudperson i om jag fick välja. Men se det gick inte. Den fanns på youtube för några veckor sen, men inte idag. Så ni får helt enkelt vänta, det blir inget duett-tema utan den låten.
Så. Då blir det brit-pop istället. Sjukt roligt tema om ni frågar mig. Här kommer mina tonår! Tänkte att jag inte fokuserar på dom banden ni minns ändå, utan på dom andra, dom ni INTE minns. Vissa borde ni minnas, andra kanske inte, vi får se vart vi hamnar.
Börjar med the Bluetones. Dom har formulerat mitt livsmotto (se rubriken). Annars gjorde dom kanske inte så mycket minnesvärt, men söta var dom och en och annan duglig poplåt fick dom allt ihop. Som den här.
och när vi ändå håller på
Ja, där är ju jag. Och Caroline McKay. Här är vi inte svenska och tråkiga och rädda för att uttrycka vår beundran.
Något mindre berusad fotograf tror jag bestämt.
jag kan inte låta bli
Världens finaste Lisa till höger. Geraldine till vänster. Rätt bra kväll trots allt.
Dålig mobilkamera och något berusad fotograf, det får ni stå ut med.
I've been told that this will heal given time
Apropå Spiritualized, och apropå att det kanske inte berodde så mycket på Glasvegas att fredagen inte blev perfekt. Såhär känns det just nu. Ibland är det här den enda låten som känns meningsfull. Tur att man har den förmodligen.
En sak bara. Ska ni lyssna på den här så gör det ordentligt. Stäng av telefonen, vrid upp volymen, slut ögonen. Annars är det ingen poäng. Det är nämligen världens vackraste låt det handlar om.
Broken Heart
Though I have a broken heart
I'm too busy to be heartbroken
There's a lot of things that need to be done
Lord I have a broken heart
Though I have a broken dream
I'm too busy to be dreaming of you
There's a lot of things that I gotta do
Lord I have a broken dream
And I'm wasted all the time
I've got to drink you right off of my mind
I've been told that this will heal given time
Lord I have a broken heart
And I'm crying all the time
I have to keep it covered up with a smile
And I'll keep on moving on for a while
Lord I have a broken heart
+ och -
I morgon har jag mattetenta. Dags att öva lite på plus och minus alltså, gäller att jag har tungan rätt i mun i morgon. Annars kan det ju gå illa. Kör därför lite plus och minus från i fredags.
+
- Geraldine i souvenirståndet. Kändes som att se en seriefigur på riktigt.
- Ice Cream Van. Dom spelade inte så många lugna låtar, så när det väl blev en sån blev det ståpäls. Cruel Moon var också en killer.
- Ljuset. Sjukt snygg ljussättning.
- Gitarrerna. Perfekta.
- Dialekten. Jag restar mitt case.
- Daddy's Gone. Förstås. Så jävla bra.
- PUBLIKEN. Hallå, ni kan texterna utantill, det hör vi, men ni har ju inte FATTAT NÅT. Dom handlar om mördade barn och hemlösa som fryser, det är inte passande att agera hejarklack.
- Micken var för långt nere i mixen under halva spelningen. Tyckte jag. Vill ju höra rösten. *älskar*
- Ingen A snowflake fell (and it felt like a kiss). Fuck! Jag BEHÖVDE den.
Som ni ser är invändningarna ändå relativt få och bagatellartade. Men eftersom jag har en fullständigt fantastisk konsertupplevelse i närminnet, nämligen Spiritualized på Berns i november, så framstår mycket fortfarande som tamt i jämförelse. Så kan det vara.
Glömde att skriva i förra inlägget att bilden är från rockfoto.nu
till Glasvegas
Okej. Jag har ångrat mig. Det var inte ert fel att det gick snett, det var delar av publiken och andra saker som mer rör mitt personliga mående som gjorde att upplevelsen inte blev så stark som den hade kunnat bli. Har inte kunnat sluta lyssna på er sen i fredags, så något rätt gjorde ni uppenbarligen.
Förlåt.
//inte den som inte kan erkänna sina misstag
