condemnedtorocknroll

Känner mig inte lika besviken idag faktiskt, så vem vet, när det är dags att ge er rapporten kanske spelningen hunnit bli riktigt bra. Minnet ska bara tvätta bort fotbollsläktarpubliken först. Dom förstörde stämningen rätt effektivt kan man säga. I fortsättningen kan dom hålla sig på fotbollsmatcherna tycker jag, eller gå och se Oasis eller nåt annat ölhävarband där det passar sig att skråla White Stripes mellan låtarna. Bara lämna Glasvegas alone. Punkt.

Lite fascinerad är jag ändå av att så många grottmänniskor till killar suttit och slagits om Glasvegas-biljetter som tar slut fortare än man hinner säga fotbollsderby. Vet inte om jag ska tycka att det är ett gott tecken trots allt. Ska fundera på saken.

Så nu vet ni, alla ni som inte var där. Ni behöver inte vara så besvikna, det är det snarare vi som var där som behöver. Att propsa på att få spela på en liten arena som Debaser medis var sjukt onödigt. Ni borde ha fått plats, det var ju arenarock det handlade om och inget annat.

Men som sagt, återkommer med mer detaljerad recension, förmodligen i morgon kväll (eller i kväll beroende på hur man ser det, klockan är ju långt över spöktimmen). 

Hoppas ni sover gott! :) 

Det var med den här kärleken startade. 

Det var det där med att ge röst åt människor som vanligtvis inte får komma till tals. Glasvegas gör det, liksom Manic Street Preachers alltid har gjort det. Det finns ju många fler, men jag tror det finns en hel del artister som avstår av rädsla för att verka pretentiösa. För är det något som har varit lite fult under rätt lång tid nu bland rockband är det att vara allvarlig och samhällsengagerad. Detta gäller kanske särskilt svenska artister. Synd tycker jag. Man borde kanske vara lite mer rädd för motsatsen, d.v.s. ironin och distansen, för tar den över helt kanske vissa röster aldrig blir hörda. 

Tycker återigen och just p.g.a. det ovan skrivna att det är väldigt kul att just Glasvegas har slagit. Manics blev hånade rätt länge (och blir ju fortfarande ibland) för sin kamp för att förändra världen, men jag tycker det är en bisarrt tråkig inställning att man ger upp bara för att man tror att man ändå inte gör någon skillnad. Lever man efter det händer det ju aldrig någonting. Visst, en poplåt kanske aldrig gör någon reell skillnad, men en låt som Cruel Moon får en ändå att stanna upp en liten stund och kanske, kanske tänker man lite annorlunda nästa gång man träffar en hemlös på gatan. 

Hoppas Glasvegas-hypen för med sig fler band som vågar ta ställning och tycka till. Det behövs, annars kommer popmusiken bara bli tomhet och yta till slut, och jag tror den behövs på andra vis. 

Ta förresten texten med en liten nypa salt. Dom sjunger alltså på skotska. 

//pretentiös och stolt över det

Cruel Moon

Slippin' in and out of our consciousness

Home is where the heart is

So walk on by and I'll be fine

This cardboard cover keeps away the gales of the night

'Cause at some points I think 'this ain't real'

Sometimes I say'this shouldn't be me'

It's christmas eve and I'm out on the street

With a lifetime to spare it hits me the truth

Under this cruel moon

Slippin' in and out of our consciousness

Home is where the heart is

So walk on by and I'll be fine

This cardboard cover keeps away the gales of the night

I know it's late and you're thinking I'm crazy

I shared the same dreams as you yesterday

You think this is a world away

Beware of darkness for this could be you some day

Under this cruel moon

For this could be you someday

Under this cruel moon

Ska ge mig snart. Det är det där med hopp bara. Alldeles snart sitter man där på en innergård igen, även om det just nu känns lika troligt som att det finns troll i skogen och häxor på blåkulla. 

Fredhäll. Jag i vattnet och Aslan the dog på klippan. Åtminstone just här. Annars är han mer under vattnet än över. 

Bara för att alla ska fatta vad jag tjatar om. Sommaren alltså. Så här kan den se ut från Djurgården. 

Men visst, det är fint med vinter också. Om man inte hade den skulle man inte fatta hur fint det här på bilden var. Eller hur det nu är dom brukar säga. Personligen tycker jag den som inte fattar det har långt större problem än brist på varierande årstider, men det är väl bara jag.  

Jag väntar fortfarande. På kyss-snöflingan alltså. Hinner säkert med lite jäkla snöflingor till innan vintern är över. 

//gillar sommar

Shit vad roligt det är att verkligen se fram emot en spelning! Det händer inte lika ofta nu som när man var 16 direkt, men ibland så. Och nu så. 

Jag lyssnar löjligt mycket på den här låten. Den känns precis som en solnedgång, precis som när en helvetisk smärta släpper, precis som när molnen spricker upp efter ett dundrande åskväder, precis som kärlek, precis som trygghet, precis som jag tänker mig döden, precis som...en kyss. Och så mycket mer. Den är ganska anspråkslös egentligen, men jag blir alldeles lugn när jag hör den. Jag skulle kunna ha den på både ett bröllop och en begravning, för den täcker in känslor enda från det ena till det andra. Tror det är för att den låter som att hitta hem.  

Hoppas dom spelar den i morgon. Jag behöver det. 

A snowflake fell (and it felt like a kiss)

The prayers from the graveyard keeps mumblin' death

Too much time hobbles lost in hurt

Now I'm compelled to care about my future going nowhere

As I stand here all alone in the cold wondering where I'm going today

Then a snowflake fell and it felt like a kiss now I'm okay

The ringin' from the bells keeps screamin' out love

As snow fell from heavens above

Directionless no more

Emptiness no more

Now I don't feel so all alone in the cold wondering where I'm going today

For a snowflake fell and it felt like a kiss now I'm okay

Texten:

Jag brukar inte vara den som är den men ibland tänker man ju verkligen jäkla gnälliga skivbolag! Tur att det finns andra ställen än youtube att leta på. Lyckas dock inte länka på bloggen (ska ta itu med det där snart), så ni får nog anstränga er och kopiera länken och klistra in den. Kan det kanske vara värt dock. 

http://www.contactmusic.com/videos.nsf/stream/amy-winehouse-back-to-black

Glasvegas:

Amys original: 

Back To Black (Amys version)

He left no time to regret, kept his dick wet with his same old safe bet

Me and my head high and my tears dry

Get on without my guy

You went back to what you knew 

So far removed from all that we went through

And I tread a troubled track, my odds are stacked

I'll go back to black

We only said goodbye with words 

I died a hundred times

You go back to her and I go back to us

I love you much, it's not enough

You love blow and I love puff

And life is like a pipe

And I'm a tiny penny rolling up the walls inside

We only said goodbye with words

I died a hundred times

You go back to her and I go back to...

We only said goodbye in words

I died a hundred times

You go back to her and I go back to black

//obildad

Såhär låter den i alla fall:

Tainted Love

Sometimes I feel I've got to run away I've got to get away

From the pain that you drive into the heart of me

The love we share seems to go nowhere

And I've lost my light for I toss and turn I can't sleep at night

Once I ran to you, now I'll run from you

This tainted love you've given, I give you all a girl could give you

Take my tears and that's not nearly all

Tainted love

Now I know I've got to run away I've got to get away

You don't really want IT any more from me

To make things right you need someone to hold you tight

And you'll think love is to pray but I'm sorry I don't pray that way

Don't touch me please I cannot stand the way you tease

I love you though you hurt me so

Now I'm gonna pack my things and go

//undrande

Den här låten är till älsklings-Caroline. Jag tänker alltid på dig när jag hör den, dig och vin och dans. Finns sämre saker att tänka på minsann. 

Just Like Honey är min mest lyssnade i alla datorer och mp3-spelare jag någonsin lyssnat i någon längre tid. I min nuvarande macbook är den lyssnad på 336 gånger och låten efter 254. Hur jag än mår och vad jag än gör seglar den alltid upp i topp, även när jag själv inte tycker att jag lyssnar på den så ligger den där och tronar. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om den känns det som och ändå vet jag inte vad jag ska säga nu när jag väl försöker. Jag bara älskar den. Jag har så mycket minnen sammankopplat med den (det kan ju bli så när man lyssnar på en låt HELA tiden) så den känns alldeles bitterljuv. Sur som citron. Söt, precis som honung. 

En kompis kompis lyssnar bara på the Jesus and Mary Chain, hon ser helt enkelt ingen poäng med att lyssna på andra band när dom är helt perfekta. Även om det inte ligger för mig att bara lyssna på ett band förstår jag vad hon menar. Man saknar liksom inget när man lyssnar på dom. Prova får ni se. 

Ofta kan man ju bli lite sur när någon tar något man älskar förbehållslöst och sätter in det i ett nytt sammanhang, men när Sofia Coppola tog Just Like Honey och använde den i slutscenen av Lost In Translation kände man omedelbart att hon visste vad det handlade om. Därför får ni se slutet på den filmen. Scarlett Johansson och Bill Murray pratar tyvärr italienska, men sånt händer på youtube ibland.  

Just Like Honey

Listen to the girl as she takes on half the world

Moving up and so alive in her honey dripping beehive

Beehive, it's good, so good, it's so good

So good

Walking back to you is the hardest thing that I can do

That I can do, for you

I'll be your plastic toy

I'll be your plastic toy

For you

Eating up the scum is the hardest thing for me to do

Just like honey

Det enda som inte är så fantastiskt med Glasvegas är ju namnet. Hur tänkte dom egentligen där? Ok, jag fattar grejen, Glasgow och Las Vegas, kontraster o.s.v. men det låter faktiskt som om dom är ett dansband. I början (när dom fortfarande fick mig att gråta på bussen) ville jag nästan inte säga namnet högt. 

Lars Vegas har också gjort en julskiva

Glasvegas ger röst åt dom som inte har en egen. Dom ger röst åt den hemlöse, socialarbetaren, den notoriskt otrogne mannen och så åt den lilla pojken vars pappa har lämnat familjen. Ganska länge kunde jag inte lyssna på Glasvegas i iPoden för jag började ohjälpligt gråta när jag hörde vissa låtar, ögonen bara svämmade över. Det är ju inget man vill ska hända på bussen direkt, så jag lyssnade hemma. Lite bättre har det blivit. Vi får väl se hur det går på fredag. Det kommer bli klassiskt. 

Daddy's Gone är alltså en text där en liten pojke får berätta om saknaden efter sin pappa. En skilsmässolåt ur ett barns perspektiv alltså. Kanske också en uppgörelse med arbetarklassens machomän och frånvarande fäder. Hur som helst är det en fullständigt unik låt, det är en viktig låt, och den gör fruktansvärt ont. Den är en spark i skrevet på vuxenvärlden som "skiljer sig för barnens skull" , säger att "man lämnar inte sina barn, man lämnar deras mamma/pappa" och påstår att förbannade och ledsna barn bara reproducerar åsikter exet tutat i dom. Så här kan det kännas att vara barn och lämnad av sin pappa, för det är det och inget annat det handlar om. Fullständigt lysande text. Att sedan sjunga den över Be My Baby-beatet är så genialt att det nästan är äckligt. 

Jag har givit den fem stjärnor i iTunes, och det är den enda efter millenieskiftet som fått det. 2000-talets bästa låt hittills enligt mig alltså.

Daddy's Gone

Oh, how you're my hero

Oh, how you're never here though

Remember times when you put me on your shoulders

How I wish it was forever you would hold us

Oh, right now I'm too young to know

How in the future it will affect me when you go

Oh, you could have had it all

You, me and mum y'know, anything was possible

I won't be the lonely one sitting on my own and sad

A fifty year old reminiscing what I had

I won't be the lonely one sitting on my own and sad

Forget your dad he's gone

All I wanted was a kick-about in the park

For you to race me home when it was nearly getting dark

How I could've been yours and you be mine

It could've been me and you until the end of time

Do what you want, when you want

Be as fuckin' insincere as you can

What kind of way is that to treat your wife?

To see your son on saturdays what way is that to live your life?

I won't be the lonely one sitting on my own and sad

A fifty year old reminiscing what I had

I won't be the lonely one sitting on my own and sad

Forget your dad he's gone

Kände ni hur det rosa liksom bleknade och försvann. Nordpolen är inte så rosa, inte alls faktiskt. Snarare glittrande, frusen isblå. Förutom fuskpälsen då (ja ni vet, rosa, lila, whatever). Så sjukt snygg. Kände att ni helt enkelt måste få se. 

//glamrockskadad i tidig barndom

En sak som har hjälpt mig överleva den gångna vintern är den här killen. Pelle Hellström, eller Nordpolen som han så lämpligt kallar sig gjorde en skiva som var lika isande som luften men som ändå värmde. Jag tycker det är en skiva som betyder mycket på ett sätt som så få skivor gör, den är så rakt igenom ärlig och utan skyddsnät att jag nästan blir lite generad av känslan av att se rakt in i en annan människa. Totalt humorbefriat och totalt distanslöst. Det kan ju låta tråkigt men det är det inte. Jag tänker inte så lite på Broder Daniel när jag lyssnar, det finns många beröringspunkter i uttrycket. 

Jag har också lyckats få se Nordpolen live två gånger under hösten. Första gången var fantastisk. Pelle ramlade in på scenen till O Helga Natt iklädd lila fuskpäls med en flaska mousserande i handen och slängde ut sitt hjärta på scengolvet. 30 minuter, 6 låtar, sen var det slut. Jag vet att många i publiken tyckte han var ett spektakel, men jag drar bara återigen min Broder Daniel-parallell och säger inget mer. Andra gången jag såg honom strulade ljudet och han själv la ner fullständigt. Man får bara hoppas att han själv fattar hur mycket han har att ge och hur mycket han kan skita i alla andra. Distanslös som sagt. Det var på tiden att det kom fram en ny svensk artist som går att beskriva med det ordet. 

Att lägga ut en låt med Nordpolen visade sig vara lite svårare än jag trodde. Det finns begränsat med videor på youtube, och texterna ligger inte heller ute i någon större utsträckning. Den låten jag först hade valt fanns det ingen text på, den låten jag valde sen fanns det ingen video på o.s.v. Nu får ni den låt jag först tänkte, men då alltså tyvärr utan text. Ni får dessutom en länk till hela skivan på spotify. Säger som DN, den som inte förstår Nordpolen är död. ;)