condemnedtorocknroll

Ett annat band som är ganska rosa är Le Tigre. Fast dom känns ju mer punkrosa än tuggummirosa. Hur som helst, Kathleen Hanna är en annan sån där tjej som det känns som om det inte var helt fel att stöta på när man var tonåring. Vem vet hur man hade varit utan henne. Hela Riot grrrl-rörelsen var så extremt befriande färgstark att man ju typ aldrig varit så nöjd med att vara tjej som när man kom i kontakt med den. Och Kathleen Hanna var ju drottningen. Skulle vilja att alla tonårstjejer fick lite Kathleen Hanna-injektioner istället för lyckopiller när dom kommer till kuratorer och psykologer. Skulle inte vara helt fel tror jag.  

Det finns band som är mer rosa än andra, särskilt om man tänker på den tuggummirosa som fanns som färdig stilmall på blogg.se. Pulp är ju definitivt ett av dom. Egentligen kanske dom är mer tuggummi än rosa, men det känns inte som om det spelar nån roll. Pulp it is i alla fall. Den här videon säger kanske allt om den parallellen, så jag säger inget mer själv. 

Ja, vad tycker ni? Egentligen vill jag att bloggen ska vara rosa, men inte den här rosa utan mer punkrosa. Men jag vet ju inte hur man gör. Ska undersöka saken.

Det har kommit till min kännedom att ett av dagens inlägg är lite otydligt. Jag erövrade alltså Suicide is Painless-singeln via nedan nämnda tjej. Hon fattade det enorma värdet den hade för mig och förhandlade till sig ett byte mot samtliga Kent-singlar som hörde till Verkligen-skivan, och som jag alltså hade i min ägo. Inga problem tyckte jag. Särskilt inte som jag idag sitter på BÅDE den hett eftertraktade Manics-singeln OCH Kent-singlarna. Fattar fortfarande inte hur jag lyckades.

Den här covern upptäckte jag ganska nyss. Har hört att den finns, men inte hört själva låten. Jag är nästan lite ledsen över den förlorade tiden, för den är så fantastiskt bra. Montt Mardié har tagit Håkan Hellströms låt Kom Igen Lena och gjort den till något helt annat, men ändå känns det inte alls som att han har förlorat kärnan i låten. Snarare tror jag han har plockat fram en annan dimension av den. För när man lyssnar på den här känns den så sorglig, så melankolisk, så oerhört långt från det glädjesprakande erergifyrverkeri som utgör originalet. Men lyssnar man på texten så finns ju melankolin, rastlösheten och längtan även i nämnda original. Och sorgsenheten i coverversionen bär med sig ganska mycket glitter från originalet när man tar den till sig. På något sätt kanske det ligger något i myten om att om man aldrig känt avgrundsdjup sorg kan man heller aldrig känna explosionsartad glädje. 

Att Manic Street Preachers valde att göra den här låten framstod säkert som provocerande för många renläriga indiefantaster. Att dom lät så extremt mycket som Guns'N'Roses när dom gjorde det under dessa knarkiga madchester-år var säkert ännu mer provocerande. Å andra sidan framstod säkert en hel del Manics gjorde som provocerande för dessa ortodoxa små varelser. Och Manics handlade ju heller aldrig om att imponera på en liten elitistisk skara, dom handlade om att ta över världen. Vill man göra det kan det vara lämpligt att göra en cover på en sång som många har en relation till, så det gjorde dom (av samma anledning brukade dom också göra livecovers av Last Christmas under samma tid). Suicide is Painless hamnade också mycket riktigt ganska högt på de brittiska hitlistorna när den släpptes 1992. 

Börjar såhär. Sonic Youth tolkar Madonna. Ni fattar ju att det blir bra. När dom tolkar Madonna kallar dom sig Ciccone Youth, men låt er inte luras av det inte, det är samma gamla rävar som alltid. 

Idag får det vara cover-tema på bloggen. Några av mina bästa covers kommer alltså att läggas upp under dagen. Stay tuned. 

Igår blev det alltså officiellt! 

Jaha, det var den semestern. I morgon är det vardag igen. Känns rätt okej ändå, efter c-uppsatsen känns inget särskilt tungt i skolväg. Och än är det ju några timmar kvar. En semesterlåt till hinner vi ju med.

Struntar i TV:n och koncentrerar mig på det viktiga, nämligen min semester. Efter en strapatsrik promenad i snön (man måste ju alltså gå ut när man har hundar) har jag nu återigen dragit ner persiennerna, satt elementen på full värme och tagit på mig solglasögonen. Det ÄR sommar nu. Lyssna får ni höra. Tycker nog att ni ska dansa lite också, det gör jag. 

Hm. Det är ju barnkanalen på varannan kanal. Måste få tag på ett barn alltså. Har dessutom lärt mig idag att ett liv utan barn inte ens finns på riktigt. Lever alltså ett låtsasliv innehållandes en högst verklig TV som spårat totalt. 

Nä, Oscarsgalan var inte så kul. Klänningarna var inte ens särskilt fina (tack för den finanskrisen). Dom flesta prisen visste man ju innan vem som skulle vinna. Och idag vaknade jag och upptäckte en underlig sak. Alla kanaler har bytt plats på min TV. Slår man på 3 tittar man på SVT2, trycker man på 6 är det barnkanalen o.s.v. Vissa finns nog inte ens kvar (kanske ligger på 42 eller nåt). Så kan det gå när man söker fram kanaler som sänder Oscarsgalan mitt i natten. Nu minns jag ju inte hur jag gjorde. Trött var det ja. Skulle kanske gått och lagt mig trots allt. 

Suedelåten fick mig att tänka på en av mina allra första favorittexter. Jag satt hemma i barndomshemmet i vardagsrummet och tog ut den här låten på vårt alldeles nya digitalpiano och tyckte varenda ord darrade av betydelse. Min fascination för Marilyn och hennes öde var (är?) nästan lika stor som Eltons. Kanske var det just med den  här låten min besatthet startade. Är fortfarande fascinerad. Tycker fortfarande att det är en helt fantastisk text. Bleka kopior (ÄVEN om dom är gjorda av samma artist som skrev originalet) är ju inte vatten värda i jämförelse. 

Men herregud, inte SOVER väl folk på sin semester? Den är väl knappast till för att VILA UPP sig? *förvirrad*

Tecken på trötthet:

Apropå snön förresten. Den ÄR ju där. Skit också. Jag som tyckte våren var på väg i veckan. Kallt var det, men solen lyste och gruset låg rätt på asfaten på det där extremt våriga sättet. Tji fick jag helt enkelt. Våren är inte ens i närheten. Men deppa inte ihop för det, lyssna på min snöterapi-lista istället. Jag gjorde den på spotify förra gången snön slog ner mig i långt ner i stövelskaften. 

Den är slut! Helvetesveckan är över, det är söndag kväll! Galet skönt är det! I morgon är jag LEDIG. Ingen c-uppsats att skriva, ingen plats jag måste vara på, inga böcker jag måste läsa (äh, jo, det är det ju, men det struntar jag i). Ska inte öppna ett word-dokument. Okej, en dag ledigt är ju ingen SEMESTER direkt, men det KÄNNS ju som det just nu. Som kvällen innan, man har precis kommit hem från sista arbetsdagen och man har en hel låååång semester framför sig. Så känns det. I morgon semester alltså. (Tvärignorerar alltså all snö utanför fönstret (för mig är semester = sommar), har dragit ner persiennerna så att jag kan använda min begåvning inom fantasins område till att föreställa mig sol och gröna träd istället). 

Lördagsmorgon alltså. Ser fram emot en helg på jobbet, sen blir det en LUGN vecka nästa vecka. Helt sjukt, vet inte när jag kände så senast. Ska bli otroligt skönt. 

Fortsätter firandet av att man kan skönja slutet på helvetesveckan med massa gott-humör-låtar. Upptäckte att jag inte än haft med The Clash i bloggen. Det är ju lite pinsamt. Dom får vara med nu.