condemnedtorocknroll

Okej, då har man tagit sig igenom lite drygt halva skitveckan. Det måste ju firas. Tänkte jag. Kom inte på riktigt hur dock. Börjar med att lägga ut den bästa låten just nu. Har ju lagt ut så mycket GAMMAL musik, så det kan ju vara kul med något alldeles, alldeles nytt. 

Apropå folk som gör något vettigt av sin tid. Min vän Ka-Yee visade mig det här häromdagen. Vet inte vad jag ska säga mer än att jag återigen vill understryka att det verkligen är SKÖNT när folk gör något vettigt av sin tid. Verkligen!

Nu är det dags. Spiritualized. Jag tänker inte ens försöka förklara vad den lilla mannen med silverskorna och hans musik har betytt för mig, ni får lyssna själva istället. Antingen hör ni det eller så hör ni det inte. Jag tycker lite synd om dom som inte hör. Jason "Spaceman" Pierce texter har alltid handlat om existensen, Gud och livet efter detta. Ångesten över att leva ett liv fyllt av synd kastar djupa skuggor över musiken som oftast är så vacker i sina storslagna arrangemang att det värker i kroppen. Spaceman gör den vackraste musiken jag vet när han är på det humöret. I höstas gjorde han det på Berns när han gav mig årets konsertupplevelse. Han bara stod där rakt upp och ner i sina silverskor och med solglasögonen på med profilen vänd mot publiken. Han öppnade knappt ögonen under den drygt två timmar långa spelningen, så försjunken var han i sin musik. Så viktig är hans musik för honom. Jag tror att bara då kan den också bli så viktig för någon annan. 

Måste bara berätta att när låten här under kom, typ -94, var jag så kär i Damon Albarn att jag hade kunnat flytta till Storbritannien bara för att få bo i samma land som honom. 

Det här är officiellt en skitdag på många sätt. Jag är som jag tidigare skrivit bisarrt trött, det är SNORKALLT ute, jag har VFU hela veckan och jobb i helgen, ja ni fattar. Så vad göra? Broder Daniel i all ära, men särskilt uppiggad blir man ju kanske inte. Det blir man däremot av dom här killarna. Och den här låten. För er som inte vet så är killen som pratar i verserna (Phil Daniels, ej medlem i Blur) skådis från bl.a. filmen Quadrophenia, en sjukt bra modsfilm från -79 som ni verkligen borde se. 

Idag är det en Broder Daniel-dag. Broder Daniel är ett speciellt band på det sättet att man kan lyssna på dom nästan oavsett vilket humör man råkar vara på. Idag är jag oerhört trött. Då funkar dom, precis som dom funkar på festen eller när man är riktigt förbannad. Det är en bra anledning till varför dom är, eller var, det bästa svenska bandet. Den här har jag lyssnat på åtminstone halva dagen idag.

 Okej. Jag bor ju inte på lidingö. Längre. Förlåt. 

Det blir en Walker Brothers till. Deras största hit. Även om bildkvaliten på det här klippet är sjukt usel så kan uppmärksamma läsare kanske ändå se vart det är inspelat, nämligen på Millesgården. Scott på Lidingö alltså. Extremt tufft. 

Kände att det blev lite sockersött, det där kärlekstemat. Det är ju minsann inte alltid dom där låtarna jag la upp är helt representativa för hur det känns att vara kär. Ibland kan det kännas så här också. Scott Walker har en av dom bästa rösterna jag vet, han har rösten Magnus Carlsson (ja, han i Weeping Willows såklart) bara kan drömma om. Ingen kan sjunga om brustna hjärtan som Scott. Och det här är en av dom allra sorgligaste Scott-låtarna. Texten är en hjärtskärande vädjan till Den Älskades nya kille,  en vädjan om att Den Nya ska se till att Den Älskade får ett liv fullt av kärlek trots att det inte blev hon och Scott. När han ber Den Nya att älska henne istället för honom låter det så uppgivet att man nästan bara vill gå och hänga sig när man hör den. Eller i alla fall lägga sig ner och gråta lite. Det här är faktiskt en av dom låtarna som jag har väldigt svårt att inte gråta när jag hör. Har man känt såhär nån gång så är den här låten omöjlig att glömma. 

Det här är till Lisa. Hon älskar den här låten. Det är inte särskilt svårt att fatta varför. Texten är ju sjukt rolig, och väldigt användbar måste jag säga! Man kanske skulle ta efter Annika Norlin och tillverka ett litet quiz som man kan lämna ut innan man blir alltför seriös med en kille. Så man inte tror att han är bättre än vad han är. Eller nåt. Kanske nåt att införa som obligatorium på dejtingsajterna? 

Känner mig inte riktigt klar med kärlekstemat än. Hur skulle man kunna vara det när man inte fått med First Day of My Life? Conor Oberst lyckas i texten fånga så otroligt mycket om hur det känns när man lyckas se utanför sin rädsla, titta framför sig och förstå att man vet precis vad man vill ha. Trots att texten inte är rosenskimrande (eller kanske på grund av att texten inte är rosenskimrande) så tycker jag att han får ner på pränt hur det känns att älska helt utan gränser. 

Lite kärlekstema idag. Fattas väl bara annat! Den här låten älskar jag för att en av de finaste en gång sa att det är den allra bästa kärlekstexten. Han har säkert hunnit ändra sig både en och två gånger efter det, men mitt hjärta slår fortfarande fortare när jag hör den, so here it comes! 

Inleder idag, alla hjärtans dag för att vara exakt, med en av de absolut bästa kärlekssångerna ever written. Och ever performed. Och det, mina damer och herrar, är faktiskt allt man behöver säga. Lyssna och njut!

Jag måste ju bara lägga ut den här. Markus Krunegård. BARA till mig. Och jag är alltså INTE beredd att någon försöker säga något annat, bara så ni vet. 

Okej, musiknördar finns inte i datorns ordlista. Det kan jag ju köpa. Vad som däremot är underligt är när man kollar vad den föreslår för alternativ och får upp MUSIKMÖRDAR. Vad är det för ord? Hur gör man då? Jag får massa underliga bilder i huvudet på fastspända människor som får tvångslyssna på Tomas Ledin tills hjärtat stannar på dom och dom dör en fasansfull död. Mycket märkligt, och mycket obehagligt ska väl tilläggas. Tack för den, datorns ordlista. Nu kommer jag drömma mardrömmar i natt. 

Den här låten är för mig för evigt sammankopplad med min första kärlek. Det var han som introducerade mig för Madchesterbanden, The Stone Roses var det största han visste, och yes, han hade både luggen och fiskarhatten. Det här var hans favoritlåt. Jag råkade en gång säga att Can't Get Out Of Bed med the Charlatans var min bästa av de madchesterlåtar han spelat för mig, och jag lovar, han pratade inte med mig på en vecka, Stone Roses var bara störst. Idag vet jag ju att han hade rätt. 

Förutom Kate Moss som ni säkert redan spanat in i Kowalski-videon så ser ni också Irvine Welsh, författaren till Trainspotting. Jag har faktiskt inte bara sett filmen som bygger på den boken sex (!) gånger på bio (jag var tonåring då FÅR man vara besatt), jag har faktiskt vågat mig på att läsa boken. Skriven på skotsk dialekt. Jag och mina kompisar försökte även själva lägga oss till med skotsk accent (jag var tonåring då FÅR man vara pinsam). Tur att man blir äldre helt enkelt! Vinsten av allt detta är i alla fall att jag nu faktiskt fattar vad Glasvegas sjunger om utan att behöva googla på texten. Alltid nåt. 

Alltså. Kollade på videon till Hellman en gång till, och vill poängtera att det VERKLIGEN  är flickan i LÅTEN jag vill vara och INTE flickan i videon. Ingen flicka i videon faktiskt. Bara så vi alla är helt klara över det.  

Jag börjar med Låten. Den sitter på min handled. De var det snyggaste bandet i världen, och den stämmer in på alla exempel jag hade i inlägget nedan på vad som kan göra en låt värd att skriva om. Förutom klockspelet då, men annars har den faktiskt allt. Richey var i sitt esse när han skrev den här texten, och drivet i James musik är sanslöst. Den är fullkomligt pepprad med klassiska Manics-citat! Manics har aldrig varit vassare, starkare eller mer intelligenta och välformulerade än just i det här ögonblicket. Ett drygt halvår efter att Faster släpptes fanns Richey inte med mer. 

Japp, jag har också en blogg. Tyckte det var dags nu. Den handlar om låtar, och mest om poplåtar. Jag är sjukt besatt av poplåtar, så jag tyckte det var ett lämpligt ämne. Hur den ska handla om poplåtar är jag inte lika klar över, men det löser sig nog på vägen. Det finns ju så sjukt många poplåtar som förtjänar att nämnas i en blogg! Vissa har fantastiska texter, ibland har sångaren bisarrt snygga byxor i videon och ibland går man bananas över det snygga klockspelet i refrängen, oavsett vad så tänkte jag att det kan vara värt att skriva om. Så jag gör det, här.