condemnedtorocknroll

Åtminstone dag 1. Dag 2 aspirerade ju uppenbarligen Nick Cave lite på den titeln, men det var jag lite mer förberedd på. Olle hade jag liksom lite glömt bort. Fy vad jag skäms! 

Alltså, jag såg jättemycket fram emot att se honom i fredags, det gjorde jag verkligen. Jag hade bara glömt hur han kan knocka en. Hur skör han kan få en att bli. Hur skör han själv framstår som, och hur untouchable han ändå är. 

Olle har (som ni säkert vet dom flesta av er) brutit båda sina fötter, och sitter därför för tillfället i rullstol. I knät hade han en pärm med alla texter som han enligt egen utsago glömmer bort annars. Ingen annan skulle komma undan med det lika snyggt, varken rullstolen eller pärmen. 

När Olle sjunger sin mästerliga jag och min far och följer upp den med vackraste nåt för dom som väntar är tårarna verkligen inte långt borta. Olle personifierar utanförskapet på ett annat sätt än så många andra, hans liv verkar faktiskt vara trasigt på flera sätt. På något sätt gör det hans skörhet så mycket mer trovärdig än dom av hans kollegor som stoltserar med alienation i sina texter men på hemmaplan lever svenssonliv med fru (eller man för den delen) och barn. 

Han positionerar sig dessutom utanför normen utan att för den sakens skull framstå som ett offer. Sprödhet och styrka i samma man, på ett alldeles, alldeles särskilt sätt. Underbara, underbara Olle!

Fattar inte hur jag kunde glömma. I fredagskväll framför scenen när vi tittade på Olle mindes jag en alldeles särskild kväll för ganska längesen nu, i Tantolunden. Det var så länge sen att jag och mitt sällskap inte hittade dit ens, Lidingö- och Östermalmskids som vi var. Olle uppträdde, och han var förstås alldeles lysande! Jag var lika knockad som i fredags! Mitt sällskap, som var initiativtagare till konsertbesöket, älskade Olle. Hon kunde varenda textrad, varenda ton i varenda låt. Jag visste det inte då, men livet för henne kom senare att bli en kamp mot en psykisk sjukdom som så när tog livet av henne. Det är för henne som Olle fortfarande sjunger, det är jag helt övertygad om.