condemnedtorocknroll

Åh, jag kan ju inte bestämma mig för vad jag tyckte om Karin Dreijers spektakulära show på WTAI i lördags. Det är rätt lätt att konstatera att det var det scenmässigt snyggaste jag sett. Ni ser ju, även om jag inte har världens bästa kamera. Scenen var alltså belamrad med vardagsrumslampor som blinkade i långsam takt, musikerna var utklädda i diverse utstyrslar och med smink, och laserstrålar la sig över publiken som ett täcke i den regniga natten. Verkligen SJUKT snyggt. Väldigt långt ifrån det klassiska upplägget för en rockkonsert. Nästan mer teater. Och det är lite där jag får problem. 

Jag minns när Karin och Olof i the Knife började med inte-visa-ansiktet-grejen (för dom har ju inte alltid kört den), då framhöll dom som som sin viktigaste anledning att dom tyckte att vi idag har en tendens att se Artisten före Musiken. Att Myten om Artisten ofta står i vägen för det som enligt Karin och Olof är det viktiga, nämligen Musiken. Jag tyckte då och jag tycker nu att dom har en klar poäng. Vad jag INTE helt förstår är hur en spelning som den jag såg i lördags stämmer överens med dessa åsikter. För var det NÅGOT som kändes sekundärt under Karins timme ute på Stora Skuggan så var det definitivt musiken. Jag tappade faktiskt helt bort den bland alla masker och spiror som böljade framför ögonen på mig. Musiken blev som ett soundtrack till en visuell upplevelse, så kände i alla fall jag. Dessutom får man väl säga att Karin odlar Myten om sig själv ganska effektivt med alla rökridåer. 

Är det däremot konst man vill göra blir ju läget ett helt annat. Är det konst man vill korsa med populärkulturen så är Fever Ray, liksom the Knife, bland det bästa vi har, både musikaliskt och visuellt. Jag fattade bara aldrig att det var det som var huvudtanken. Jag trodde det fanns ideologi bakom också. 

Samtidigt så behövs det ju nytänkande i den ibland sjukt trötta live-världen, där det finns en välanvänd mall som nästan ALLA följer mer eller mindre. Har man sett ett gäng spelningar i sitt liv vet man liksom innan i vilken ordning låtarna kommer spelas, även om man aldrig sett just den här artisten förut. Man vet vilka moves man kan förvänta sig, och man vet vilka band som kommer att köra extranummer och vilka som inte kommer att göra det. Det är skittråkigt, och när man tänker på det känns ju Fever Ray extremt uppfriskande! 

Och så är det ju det där att hon faktiskt lyckas göra mig Förvirrad och Undrande, och stundtals nästan lite irriterad. Det händer så OERHÖRT sällan, och det är SÅ värdefullt! Det är också det popmusik (och konst) är till för tycker jag, det ska ställa till det hos den som tittar/lyssnar. Det gör Karin. 

Som sagt, kan inte bestämma mig alltså. Har ni chansen att se henne ska ni dock absolut göra det, det är en garanterad upplevelse! Det är bara inte alls samma sak som när Olle Ljungström sitter i sin rullstol och är Sig Själv på ett både imponerande och förnedrande sätt. Och vem av dom som står mest i vägen för sin musik, det är jag inte det minsta säker på längre.